Det händer att kejsaren går emot sitt arv och börjar använda sig av mitt språk. Det känns tryggt på något sätt - att en person med såpass mycket makt över den där lycklighetsfaktorn i mitt liv har ett intresse för mina egna kunskaper. Det är sådant jag bara inser när jag blir invaggad i falsk belåtenhet av avlägsna gitarrer som för tusende gången i mitt liv ger mig konstiga déjà vu-upplevelser i form av ökensand och mjölk.

Blomstrade, åldrades, gick - men vart?