Det måste finnas en underliggande faktor, någon slags förmåga att sudda ut linjen mellan kärlek och hat, en omedveten dragningskraft som jag besitter. Något som har en roll stor nog för att få folk att se förbi den narcissistiska, histrioniska, svårt psykiskt sjuka personlighet som jag präglas av i allt jag gör. Vad är det? Är det min bristande reaktionsförmåga? Mitt sätt att dissekera varje mening, varje ord, tills en roman av misstankar mot talaren har bildats i mitt psyke?

Knappast.

Men kejsarens pojke stannar på plats likförbannat.

Älskade.