all that's real to me
Vet ni, jag skulle jättegärna skriva här varje dag. Men det känns dumt, med tanke på hur hejdlöst utlämnande jag skriver ibland. Jag är så himla trött också. Det blir pauser, inget mer med det.
Jag tar ångestdämpande nu. Första dagarna kändes det bra, lite mysigt, som en dimma över hjärnbarken. Idag har jag tagit trippeldos och jag vill ändå dö. Jag ska dra nytta av maxdosen och trycka i mig två piller till innan läggdags och hoppas att jag klarar av natten.
Mitt liv. Jag bara. Orkar man ens det här? Klockan är ett på natten och jag borde inte skriva det här för inget bra kommer efter klockan tio, men jag är så himla skör. Jag har blivit så känslig. Man får inte ta på mig, man får inte stå för nära, man får inte titta för länge. Jag kan inte vara i folkmassor och jag kan inte vara ensam.
Jag förstår inte hur andra hanterar sina liv så väl, för jag har verkligen blivit hjärntvättad av alla som är så beroende av att vara i ett förhållande. Jag har inget sådant. Jag kan inte tro att jag någonsin kommer ha det. Jag vill bara minnas hur det var att inte bry sig och inte känna något för någon. Jag vill bara veta hur man slutar känna några känslor alls.
Förlåt för det otroligt opoetiska inlägget, men jag har verkligen passerat min egen gräns för välmående för länge sedan.
Kommentarer
Postat av: Lollo
Fina du.
Detta kommer låta jättetråkigt, men ångestdämpande är ju alltid sådär struliga i början, kan tillochmed göra det värre, men ge det lite tid kanske? Man vill ha det nu, dirr, men det brukar ta tid de där. Och en till sak. Alla andra hanterar inte sina liv bra, tro mig. Fasader är ju rätt enkla att bygga upp inte sant?
Vill träffa dig snart. Miss you.
Svar:
sanmaruyon.blogg.se
Trackback
