Hur osannolikt det än var så har jag ändå tagit mig igenom de senaste två åren med tanken att jag kan komma tillbaka till Amerika. Och stanna där, menar jag. Nära till DC. Och även om det inte varit där utan varit ett litet ruttet suburban life så hade jag tagit det. Jag levde ändå. Men det hade kanske ändrats när man har varit där ett tag. Det kanske blev bättre i minnena än vad det var.

 

Jag försöker minnas nu, för att inte allt ska bli för rose tinted. Att det mesta med honom var ju faktiskt i mitt huvud, i mina förväntningar. Det han faktiskt gjorde var ju mest att göra mig ledsen. Att inte ge mig det jag behövde. Och vi pratade igår och jag sa det jag visste, att när jag väl kommit över chocken och den oundvikliga desperationen så började jag sakna att bara prata med honom. Och det kan jag få även om jag inte är med honom. Så vi sa att vi var vänner och vi hade saknat varandra och jag vet att alla har sagt att det jag behöver är att bara släppa honom och gå vidare men det är ju det jag gör. Nu behöver jag aldrig undra igen, om det någonsin hade kunnat bli något. Nu vet jag vad det kunde bli, och blev. Nu vet jag hur det är. Nu vet jag hur det är meningen att vi ska vara och det är inte tillsammans.

 

Och det har gått snabbt men han var i mitt huvud. Jag inser det. Det var inte han som fick mig att somna på nätterna. Det var inte han som hjälpte mig att andas. Det var jag hela tiden.

 

Nu går jag bara igenom efterskalven och det är ok. Jag önskar bara att jag hade något att komma tillbaka till och det är väl det som är problemet. Att han var det sista jag hade när jag blivit av med utbildning, jobb och familj. Men jag sa det igår också, att det gör mig väl starkare någon dag. Och om inte det så dör jag och då får jag äntligen sova. Jag har bara varit rädd för en grej och nu har det hänt. Nu är det bara jag.

 

Men herregud vad man glömmer hur många personer det finns att älska på hundra andra sätt.