Oj, det är augusti nu (EDIT: hahahahhahah det är september). Jag har ett jobb. Jag har den mest hatade av yrkesroller och jag vill dö varje dag men det vill jag ju oavsett situationen så det är väl lika bra att tjäna pengar på det. Börjar gråta på bussen ibland men det är orelaterat. Att folk medvetet lämnar mig ensam i ena lunchrummet är väl inte heller mer än jag förväntat mig.

 

Jag orkar inte ens. Nu närmar vi oss vår årsdag så det här kan inte längre vara en klagocentral för om en är såpass länge i ett förhållande så får en ju välja ja eller nej, inte fortfarande stå och klaga på så och så.

 

Alltså jag växte upp i något slags vakuum som bara slet självkänslan ur mig och sen byggde jag långsamt upp den tills jag blev bäst, men sedan måste en tydligen komma ner från det berget igen? Nu hatar jag mig själv ju äldre jag blir. Inte på ett osäkert sätt utan att det inte ens är jag längre. Eller om det någonsin har varit det. Känns som att jag alltid måste tvinga folk att förknippa mig med en karaktärisation av något som är hälften igenkännande och hälften idoliserande - från min sida alltså. Jag har försökt vara så många olika personer och nu sitter jag fast i något passerbart. Folk ser tofs, ögonbryn, kappa. Jag är precis som alla andra. Men andra personer ser ut så för att de vill, inte för att de inte har något annat val.

 

Det var en kund som blev så jävla arg på mig i telefon i förra veckan också och det har jag inte släppt. Alltså det är verkligen helt förbjudet att åt sig av sådant för då kommer en bara gå under men fy fan vad arg han var. Det var jag också först, sen blev jag liten och rädd och nu har jag känt mig som en femåring i flera dagar. Det är så jävla sjukt när folk bara är helt elaka mot en? Hur kan en göra det med gott samvete?

 

Iallafall så är det så mycket fel på mig och min situation att hjärnan svämmar över så fort jag ens försöker analysera det. Jag är bara ledsen. Igen.