Jag vet att ett av inläggen jag gjorde under resans gång var argt. Jag var arg också. Jag var arg flera gånger. Oftast för att jag tyckte att han glömde saker. En natt frågade han mig vad det var och jag hade det i huvudet, en hel lista, men jag kunde inte säga det. När vi gick och la oss höll han om mig ett tag sen sa han att han skulle sova för han hade jobb nästa dag. När han släckte ljuset insåg jag hur töntig jag var och hur lite ilska jag egentligen hade så jag la mig mot hans rygg och bad honom tända igen. Sen sa jag det enda jag visste. Att jag hade ångest. Att jag inte ville hem igen. Att jag inte ville vara ifrån honom mer. Att jag aldrig skulle ljuga för honom.

 

Det är ingen som förstår att han är det enda riktiga hemmet jag har men det ska inte hindra mig från att hamna där till slut.