Brukade alltid hoppas att något hemskt skulle hända, typ att någon skulle dö, så att jag visste vad jag var ledsen för. Vad som helst utom tomheten. Så meningslöst att gråta över ingenting men det är ju inte som att man har ett val. Mitt liv ligger utom mig. Allt jag kan göra är att se hemsk och elak ut hahaha. Ska börja röka cigarr och bära pistol. Tror att min eviga dröm om farliga män egentligen har varit en bild av vad jag vill vara, men jag har alltid sett upp till eleganta kvinnor så jag har inte greppat det. Varför inte vara både och!!!! Håller på att få ett psykbryt för att jag inte kan få hormonterapi utan att bli insnurrad i en jävla könsutredning av vuxna cispersoner som ska "utvärdera" mig. "Diagnosen transsexuell". :-)

 

Pratade med han som inte får nämnas vid namn om hur mentally stunted jag är av att ha blivit behandlad av män så som jag blev och om att mitt liv är en 50/50 flashing image av jag som barn som bara vill vara säker och trygg och bortskämd och omhållen, och den andra hälften av mig som vuxen som vill vara sexuell och farlig och ohanterbar och heroinist. Alltid, alltid en lampknapp, av och på mellan de två. I takten av ett hjärtslag. Aldrig bara en. Han sa "it's normal for you to want that but not be able to take the intiative, again it's self-preservation as much as that frustrates you, but at least you always have me".

 

På en mindre skala så har jag fått skatteåterbäring och jag ville lägga de pengarna mot en namnändring men nu har jag ändrat mig och lägger dem i reskassa. Julia frågade "tror du att ni är för alltid?" och jag sa ja, med alla implikationer om naivitet som följer. Men jag bara vet. Som alla som någonsin gett relationsråd; man bara vet när det är rätt. Jag står inte ut utan det, står inte ut ett år utan virginia och kejsarens trädgård och lättskrämda katter och höstlöv. Jag måste dit.