ska bli skönt att gråta i rätt säng och gå händelserna i förväg även när en har det bra. sabba allt. vill inte vara här längre. mitt liv har tagit en sån jävla snevändning inser jag nu. för mig själv har jag ju ursäkter, an klar tidsram; jag jobbade, och när jag slutade så försvann han och jag bröt ihop. jag vet ju att jag grät varje dag i tre månader. höll om mig själv när ingen annan gjorde det. sen kom våren och jag undrade vad som hände sen. gick på barer och kände bara tomhet. så jag tog mina sparpengar och stack. sen kom jag hem och så skulle det packas och flyttas. sen blev det sommar och då ville jag vara fri som alla andra som jobbat och pluggat i ett år. och nu är det höst. och jag träffar min mamma och hon säger "du har ju inte gjort någonting på över ett år" och då kommer det ikapp att just det.

 

känslor är bara känslor, inte acceptabla sysslor i kapitalismhjulet.