Idag igen. "Du gör ju ingenting hela dagen, varför kan du inte diska/städa/tömma soporna/bära bort glas/sortera kartong och plast" för att jag glömt det den här veckan. Trots att jag ändå gjort det varje annan vecka. "Detta skulle vara skönt om det kunde ske per automatik" ok men jag är din son inte din städrobot och idag orkade jag inte för jag försökte ta självmord i duschen förra helgen och jag är fortfarande trött sedan dess så have some chill kanske

 

Anydifficultchild, gud, tänk om någon obehörig hittade denna bloggen. Det kan ju iförsig fortfarande vara en möjlighet om det är så att någon från åttonde klass har kvar det här URLet sen det var cool vardagsblogg *:)* tveksamt dock. Annat: man ska väl ändå inte få ångest varje gång pappas nya tjej är i telefon med honom och man bara hoppas hoppas hoppas att hon inte ska komma hit.

 

Håller på att bli helt 100% stir crazy. Jag måste verkligen göra något med mina dagar. Söker in för tredje året i rad till HDK som vid det här laget antagligen bara skrattar när de ser mitt namn i ansökningshögen. Jag gör alltid min portfolio tre timmar före deadline istället för två månader i förväg som alla med ambitioner. Åh varför skriver jag bara här när jag är arg och ledsen :-/

 

Önskar att jag hade fler bilder på oss att instagramma och filtrera och skriva djupa låttexter under. Vad det är jobbigt att sakna inte bara en person utan ett helt liv, som man dessutom vet finns där borta varje dag, men som man inte får finnas i utan ett lagligt dokument

Åh gud har så tråkigt. Hur slutar man dagdrömma. Det är kallt och allt jag vill ha är ett jobb för nu får det vara nog. Men aldrig, aldrig ens ett mail tillbaka. Jag tecknar, men vad spelar det för roll. Tecknar varje dag men det är inte jag som får beröm för det på familjetillställningar. Ingen frågar ens vad jag gör. De kanske redan vet. Jag gör naglar men ingen vill göra ett commitment till akryl (förståeligt). Jag tycker att jag har så många ambitioner, men det gör inte min familj. Pappa sa, "Vill du ens hålla på med design längre? Det verkar som att allt du vill göra är sitta med din laptop". Tack, jag njuter verkligen av min depression. Om du hade lärt mig att jag kunde berätta saker för dig så kanske du skulle vara uppdaterad på varför allt går baklänges.

 

Tänker alltid, tänk om jag inte är sjuk, och bara är fast i att tycka synd om mig själv? Men samtidigt mår jag så bra nu. Jag är motiverad varje dag men kroppen låter mig inte gå upp, gå utanför dörren. Jag står still och världen rör sig, i alldeles för många månader nu. Det kommer vara två år sedan studenten i sommar och jag har inte jobbat en dag sedan september 2014.

Ju mer tid jag spenderar här desto mer vet jag att jag måste dra. Det brukade bara vara att jag saknade honom men ALLT är bättre där. Vem bryr sig om sjukvården kostar pengar, jag är ju aldrig sjuk ändå. Alla mina kompisar här bara hatar honom. Av vilken anledning? Är det dem eller jag som känner honom? Ska jag vara fast i Göteborg för all framtid bara för att det är bekvämt för alla andras rutiner? Jag måste gå. Politiken är ju samma här ändå. Att tro att vi fortfarande lever socialistiskt är ren inbillning och baserat på teorier från 70-talet. Att tro att feminism inte finns i Amerika är egocentrism. Jag. Måste. Gå. Jag klarar inte ett ord till om "konstig politik i usa" från individer som inte tror på att svenska polisen är korrupt.

 

Har bett honom fria till mig för att få visum. Han sa, "I have to get you fancy jewelry, because that tradition is still A+ with me".

För att citera det bästa julkortet jag någonsin mottagit:

Nu e d jul

D e inge kul

 

Det är inte ens jul längre. Annarsch då? Alla nöjda med sina presenter? :) *kafferep* Gud, vad ska det bli av mig nu. Är det inte jättekonstigt att hur många jobb man än söker så får man aldrig ens ett mail tillbaka. AHH VAD ÄR DET HÄR INLÄGGET VARFÖR ÄR JAG 40 ÅR GAMMAL

 

Vad gör man nu när man har blivit jättejättejättekär och inte borde prata om det för det skulle bara förstöra allt :-(

En grej som många nog aldrig lär sig är att om man bara säger det man tänker (till en acceptabel grad, då) så är man sig själv hela tiden. Tänkte häromdagen på hur det var att vara 13-14 och äsa igenom ett sms 20 gånger innan man skickade det. Arrangera om kommatecken och enstaka ord för tänk om det finns något att bli hånad för. Sen inser man att ju mer man driver med sig själv, desto mindre gör andra det. Sen inser man att man kanske inte ska vara vänner med folk som alltid är ute efter att hacka på aviga detaljer till att börja med.

 

Har blivit psykoanalytiker av att vara så mycket med mig själv men iallafall. Jag: stressad av att ha ett lugnt liv. Det enda jag någonsin lovat mig själv är att jag aldrig ska vara en sån person som "hatar julen" av diverse anledningar men jag räknade aldrig in i ekvationen att i mitt liv kommer jag komma att vara ensambarn i en skiljd familj som firar skiljd jul med nya partners och helt absurdt nyfikna pensionärer till släktingar som fan ska ha ett helt 24-timmarsschema på hur min julafton kommer se ut. Jag har fullt upp med att över att låtsas vara ett kön och sen ändå vara övertygande som det andra trots min cismundering. Hahaha. Även, snälla, låt mig inte få julklappar av Pappas Nya Tjej. Det är obekvämt och otajmat nog att bli inbjuden till hennes familjs julhäng, och att hon sedan ska vara i mitt tvårumshem hela julafton och juldagen. Hon är perfectly nice som jag alltid säger men jag har bara haft en (1) skiljd jul innan. Det är så konstigt att man i vilken ålder som helst kan bli blindsided av föräldrakonflikter.

 

Annat: Får jätteångest av att behöva "se ut" som den identitet man presenterar sig som för det räcker ju inte att bara säga det. NÅGON frågade om jag hade min hårförlängning för att jag hade träffat min mormor samma dag vilket är 1. sant, men är det på något sätt tabu för mig att se ut på det sättet bara för att alla numera vet att jag är en kille? Själv har jag varit fullt medveten sedan 14 års ålder och ändå alltid klätt mig exakt såhär. Det har inte varit av rädsla. Jag har alltid gjort ett aktivt val.

 

Jag pratar alltid med C om att allt hade verkligen varit 500% enklare om jag bara hade varit en cisbög som gillade smink. Det är ju ändå "coolt", på något sätt. Hade kunnat vara instagramfenomen och "så himla unik och stark(:" eller något. Men transpersoner får ju inte vara det. Folk lär ju tro vid det här laget att jag har "ändrat mig" eftersom jag aldrig "klär mig som en kille". Inte för att bli för personlig och grafisk men jag klarar verkligen inte av den här tillvaron efter att ha varit med C som förser mig med artificiella könsorgan och ser världen som jag vill. Att bli presenterad som Han för vem som helst oavsett situation och utseende.

 

Jag känner bara en till transperson i hela Sverige och den är i Stockholm. Jag är så ensam.

Det var 300% enklare att säga hejdå den här gången. Förra gängen revs jag liksom bort för tidigt, inom en tidsram där jag lätt hade kunnat stanna längre, och det drev mig till vansinne. Denna gången spenderade vi vår tid rätt, under en längre period också, och det var mindre som ett besök och mer som att prova på ett boende. Mamma sa att om det inte var för att hon försökte få in sin man i landet så hade hon sponsrat mitt medborgarskap. På Dulles International Airport grät jag i kanske sammanlagt tre minuter istället för nio timmar. Vi ses snart igen. Så är det ju bara. Vi ses i mars, sa dem. Vi betalar halva din biljett. Vi får se. Men faktumet att de vill var nog för att jag skulle känna mig säker och behörig.

 

Nu är jag tung i hjärtat för att jag saknar bilfärder och fikapauser men jag klarar det. Har julhandlat och tagit hand om mig själv. Men på natten kommer jetlag och jag får aldrig sova för jag är van vid sex timmars tidsskillnad och att han håller om mig när jag somnar tidigare än honom. Skrev till honom på natten och sa att det går liksom inte ens att låtsas att jag vill sova. Han sa att mamma hade gråtit för hon saknade mig och hon var rött på att folk hon älskade lämnade hemmet. Jag saknar att få grilled cheese och sweet tea från dunkin donuts. De hade gjort det hemmagjort igår och saknat mig.

 

En natt var mamma ledsen för att det var så mycket ont i världen och hon var tvungen att se döende barn i krig på tv och inte kunna hjälpa dem, och C sa att hon har ju iallafall gett mig en plats att stanna i en månad. Och hon sa "men det är inte samma sak, det är ju bara mitt barn som jag ger en sovplats till".

imorrn åker jag härifrån. de vill ha tillbaka mig igen till våren. 

 

(Hans mamma kallade mig hennes barn iförrgår)

- Vi har beställt pizza och jag tror att alla ska tycka att jag är ful och tjock om de ser mig äta så jag börjar gråta och somnar istället

- Jag vill inte åka hem

- Jag vill plötsligt ha barn (alltså..... Ok?)

- Jag kommer dö ensam i min pappas lägenhet när han har flyttat ut men jag bor kvar för att jag var för lat och inkapabel till att göra något själv och jag kommer fortfarande vara arbetslös vid 37 års ålder när jag sitter och äter TV dinners ensam i majorna

- Jag kommer aldrig åstadkomma något

- Etc etc

Nu ska vi äta pizza och ha sex (hahahhaHAHAHAH HATAR HUR QUIRKY TUMBLR POST DET LÄT)

Annars så är jag i USA och humöret gungar som förväntat men det skulle vara fel att klaga. Grät en skvätt på morgonkvisten för vem vore jag annars!! Har även haft bra sex :-) vi hörs

EDIT: haha stabilt att bara känna sig älskad när någon är inuti en

Nu åker jag om 12 timmar, hörs i landet långt borta!!!

Har alltså inte vågat ha några förhoppningar alls pga är så rädd för gränskontrollen. Gränskontrollen som jag aldrig haft problem med. Gränskontrollen som jag inte har några suspekta motiv för. Varför beter jag mig som att jag döljer något? Men det är vetskapen om att de kan skicka tillbaka mig om de bara vill. Vetskapen om att en månad med honom skulle, i ett mikroskopiskt tänkbart scenario, inte ens blir en sekund. Men försöker släppa det nu. Oddsen är väl låga, försöker jag berätta för stora dumma ångesthjärnan som bara hittar på massa lögner för att det inte vill att jag ska ha det bra!!!

 

Fem dagar kvar.

Går igenom typ 50 olika scenarion varje dag där planet kraschar, jag blir nekad inträde till landet vid gränsen, osv. Sånt som jag alltid tänker på när det närmar sig. Drömmer om det också. Stressdrömmar, varje natt. Vaknar på natten och ångrar mig för tänk om det här och tänk om det där. På dagen så slits jag nästan itu av hur mycket jag längtar. Klappar hunden och har dåligt samvete över att jag lämnar honom, men jag får väl lita på att han är i säkerhet hos mormor och morfar.

 

Synd att ångesten över Hemska Saker Som Skulle Kunna Hända kväver alla förhoppningar man skulle våga ha på att man ska få ha kul i en månad.

Hahaha höll på att skriva ett jätteargt pinsamt inlägg här igår om att typ. Att jag inte alltid blir behandlad som Only Child Baby Brat vilket jag är och vill bli behandlad som :/ men iallafall. Måste komma på en bra present att köpa till amerikanska mamma som tack för att jag får invadera dem. Vad ger man till en snäll lugn southern mom som man inte vet vad hon tycker om? Sån risk med typ parfymer!! Klart att man kan köpa något generellt som typ Fint Doftljus men bidrar det verkligen till att hon alltså hushåller och matar mig i en månad???

 

Återkommer om det händer något spännande men vad är oddsen

Vi måste prata om fittfeminism? Det är inte progressivt. Vaginakonst som feministsymbol är inte progressivt. I en tid där alla i min umgängeskrets påstår sig förstå transsnacket så är det en absurd mängd teorik i form av penis = man och vagina = kvinna. Det är förtryck. Inga men. Kvinnor har kukar. Män har fittor. När S*lvana Im*m sjunger om "power pussies" känner jag ingenting. Hon menar inte mig. Hon menar alla cistjejer, för alla tjejer har fittor, och alla som har fittor är tjejer. Z*ra L*rsson gör en instagrampost om att kvinnor blir förtrycka av alla, däribland "icke-män". Någon frågar om hon seriöst tror att kvinnor inte förtrycker transpersoner. Hon svarar att hon inte vet tillräckligt mycket om transpersoner för att inkludera dem. Trött på det nu. Man ska inte gå i prideparaden om man tror att meddelandet handlar om "kärlek" och inkluderar transidentiteter som en sexualitet för enkelhetens skull. Din feminism är transfobisk och transmisogyn om du tror att den bara innefattar ciskvinnor. Din feminism är värdelös om den inte är intersektionell.

"deep red velvet, slender fingers, those pinkish star rubies, naturally formed hexagons"

Hahahahhaha folk i spotlightkolumnen i blogg.se-menyn som ba "bästa lasagnen(:" ska också börja blogga så. "coola photoshopeffekter!" "söt hund" "snurrar figuren åt höger eller vänster? 77% gissar fel!" osv.

 

Ångrar snabbt att jag hånat detta nu när jag inser att det jag tänkte säga är att jag äter absurda mängder potatis och lyfter hantlar :-( ska på allas vårt älskade streetlife om tre timmar (obs suicide mission på en fredag) och avnjuta älskade billiga mojiton.

Mm ok. Heido

Bokat billiga flygbiljetter (#blessed) och ska ägna mig EN drinkkväll för att se om jag verkligen är färdig med sånt (kan ju backfire och så dras jag ner i fördärvet igen). Även shoppa pga cash rules everything around me osv. Nu befinner vi oss i ännu en tråkig countdown tills jag får sitta på en lång, lång flygtur innan jag är framme i möjligheternas land. Så blir det ännu mer blogginlägg om det sedan. Herregyd, jag är en repad skiva.

 

Hittade en låt jag älskade när jag var typ 16 och drama queen. När ska den delen av mig dö ut? Delen som älskar valser i moll och sånt. All musik som en skulle kunna göra en storartad entré till. Vad är drömmen ens?

 

Mm men iallafall. Är väl dumt att klaga på uttråkning när den beror på förväntan. En månad av väntan innan en månad av livets spets.