tänk om man inte svarade på all extern stimuli med att bli ledsen, som en smart pojk en gång sade

Ok har öppnat paket från USA och mottagit ca 20 halsband så nu mår man!! Det här återkommande temat av att mina föräldrar samlas och låtsas att de kommer överens är dock..... obekvämt..... men vad gör det när man får allt man önskat sig :-) Nu: ta en kopp kaffe och förbereda mig för att låtsas vara ett annat kön med hela min släkt. Vad gör man inte för lite resekassa. Men ikväll får jag hänga med kompiz och få en present jag valt själv hahaha. Ursäkta rikemansfasoner men mamma slog verkligen jackpoten i år när hon gav mig: kedja i äkta guld som varit gammelmormors, en flaska prosecco, morgonrock i siden, ny telefon? Jag vet att hon stack men jag har saknat att vara hennes vän.

 

Vad kan man ha på sig någonsin som inte är polotröjor mvh samma outfit i en månad

Hej bloggy det är jag. Alltså ok är _så stress_ pga kan inte boka flygbiljetter förrän nästa vecka och i fyra veckor har priserna hållt sig på 4500 tur och retur och iförrgår helt plötsligt så ba :-) 6500 :-) jag SKRIKER!!! Men bryr mig inte heller för kommer tömma mitt sparkonto om det är det som behövs. Vad är ansvar? Vad är ansvar när amerikatet kallar. I vanlig ordning har jag redan böjat få paranoia över att råka överse något dokument och bli nekad vid gränsen (två. det är TVÅ dokument och ett av dem är biljetten för i helvete)

 

Ja!! Jag fyller år på tisdag!! Imorrn återkommer jag till världen där jag har en mobil!! Vet inte om jag någonsin förmedlade detta men jag tappade alltså min telefon i toaletten och sen i golvet. Så. Jag stängde av den och såg aldrig tillbaka. Har inte läst ett sms på en månad. Inte för att jag tror att någon smsar, och om de gör det får de skylla sig själva, för min skärm är ett fuktskadat kristallkross. Men imorrn får jag en ny!! Eller mammas gamla. Men ni vet. Samma nummer. Återkommer om detta på instagram eller något.

 

Eh. Frångick poängen. JAG FYLLER ÅR och i måndags kom ett paket från usa som jag inte får öppna förrän dess. Jag är tolv år och det är det mest spännande jag vet. Öppna present! Från min exmake! Sen träffa honom om en månad! Varför kallar jag honom fortfarande det ens det är skitelakt hahaha

 

Nåja. Jaja. Hursom. Har så mycket ångest och behöver springa 30 varv runt stigberget för att släppa det. Gud vad det är tråkigt att vänta.

Idag är det ett år sedan. Jag glömmer ju aldrig någonting som har hänt sedan 2011 och framåt. Så nu är det exakt ett år sedan den 3e oktober 2014 ca kl. 20:30. Ett nytt meddelande. Han har tänkt på det mycket. Men det kanske vore bättre om vi tog en paus, "No matter how indefinite" "How long?" "Maybe it's better if it's permanent".

 

Vill inleda med att jag har växt mer det gångna året än alla andra år i mitt liv sammanlagt på grund av detta, och vår relation har dessutom blivit helt obeskrivligt 500% bättre. Vi var inte glada då. När jag läser det nu så är det helt obegripligt att vi ens stod ut. Det var så mycket fel. Jag säger inte tack vare något alls, jag säger bara, jag är så glad att vi är där vi är nu. Att vi lärt oss allt vi kunde lära från det som hände. Personen jag var då, och personen jag hade att göra med - de två finns inte längre. Det är i the ethers of infancy, nästan. Så långväga.

 

Men jag tycker ändå det är hälsosamt att diskutera sånt som har gjort ont.

 

Jag har en vän som är en månad in i sitt första heartbreak nu och jag försöker ge all kunskap jag har, sånt som jag hade behövt höra. Förstå att, inom den månaden som föregick den här dagen så hade mina föräldrar skiljt sig efter sin egna otrohetsskandal och drivit ut mig ur huset vid otaliga tillfällen för att de skrek på varandra så mycket. Jag har hört min pappa kalla min mamma saker som jag aldrig skulle kunna kalla någon annan människa. Jag hade precis slutat att telefonsäljarjobb som tagit så mycket på min redan existerande telefonfobi och sociala kompetens och, till stor mån, konfrontationsförmåga. De var i tidningen ett halvår senare för bedrägeri. Men iallafall.

 

3e oktober 2014 kl 20:30 spricker hela mitt skelett. Jag visste inte. Ingen hade varnat mig om att man får fysiskt ont av att bli lämnad. Ingen hade berättat om kramper och hur sorg manifesterar sig i ens inre. Om hur man inte sover och man aldrig heller riktigt vaknar. Om hur musik slutar låta och filmer slutar synas och mat slutar smaka. Om hur man inte kan bli frågad var kökssaxen är eller om man kan köpa mjölk utan att bryta ihop.

 

Ni förstår inte ens hur mycket jag skrev till honom. Jag skulle säga minst fem fullängdsmeddelanden per dag. Ibland om hur ont det gjorde, ibland om hur jävla elak han var, om hur orättvis han ändå hade varit i ett helt år och att det borde ha varit jag som lämnade honom, inte vice versa. Inte efter hur han ställt in en hel sommar. Inte efter hur han pratade om mig när jag inte hörde. Och ibland meddelanden där jag låtsades att allt var som vanligt och pratade om vad jag sett när jag var på promenad med min hund. Mycket om hur han kunde valt en bättre tidpunkt än tio dagar innan min födelsedag. Elva dagar innan vår årsdag. Hur kunde han. Han sa, det hade gjort lika ont även om han väntat till efteråt.

 

Åkte till Stockholm i november, precis när jag äntligen hade gått en hel dag utan att gråta. Behövde vara med någon som var lika arg som mig, som hatade honom för vad han gjorde mot mig. Bort från 50% bortresta vänner och resterande 50% som aldrig sett mig gråta förut och tog avstånd nu, för det var skrämmande. Satt på en improviserad terrass och rökte paket efter paket. Grät bara en gång på golvet i köket en morgon. Sedan kom en annan vän förbi tillsammans med sin jävla partner och jag bara. Snälla. Jag har ju gått sönder.

 

14e november har vi vårt första riktiga förlåtande samtal. I över en månad har jag bara velat att han förklarar varför. Jag tror aldrig jag fick ett svar, men jag fick sagt allt det jag hållit inne när jag försökt vara perfekt och snäll och tillmötesgående som partner. Äntligen allt. Sakerna han inte fattade att han gjort mot mig. Han sa förlåt för varje sak individuellt. Sen följde mycket interrelationsterapi oss emellan. Mycket är en dimma efter det.

 

I januari väljer jag någon annan över honom i mitt undermedvetna i en dröm och då känns det som jag vinner. I februari har jag slutat gråta. I april träffar jag honom igen och han är så annorlunda från hur han har varit. Han säger att han fortfarade mår dåligt över hur det blev ibland och jag gråter under täcket i två timmar tills han måste gå till jobbet och inte kan klappa mig i nacken längre.

 

Alltså. Fem år har jag känt honom nu. Jag älskar honom så mycket att. Tills slut slutar det spela roll vad och när man är. Tror inte jag hade en enda vän som inte sa att det enda sättet för mig att må bra igen var att släppa honom helt. Så jag åkte till honom och hade sex med honom :-)

 

Ok har tappat seriösa tråden nu men. Jag har gått vidare från den smärtan och jag ville bara prata om det en sista gång. Är det här ett kontraproduktivt inlägg? Hoppas man att jag släppte honom och aldrig såg tillbaka? Synd. Livet är inte en empowering indepency tale hela tiden. Ibland lär man sig om förlåtelse och konfrontation och diskussion istället.

 

Om 10 dagar fyller jag systembolagskund och bokar en resa. När jag började känslobloggen här så var jag avundsjuk och arg och besviken hela tiden. Nu är de min familj. Äntligen ska jag få hålla om dem igen.

Low blow att höra "men jag är ju nyförälskad om du kan förstå det" av min egen farsa??? Tack den sved

hur är det att ha riktiga föräldrar

ska bli skönt att gråta i rätt säng och gå händelserna i förväg även när en har det bra. sabba allt. vill inte vara här längre. mitt liv har tagit en sån jävla snevändning inser jag nu. för mig själv har jag ju ursäkter, an klar tidsram; jag jobbade, och när jag slutade så försvann han och jag bröt ihop. jag vet ju att jag grät varje dag i tre månader. höll om mig själv när ingen annan gjorde det. sen kom våren och jag undrade vad som hände sen. gick på barer och kände bara tomhet. så jag tog mina sparpengar och stack. sen kom jag hem och så skulle det packas och flyttas. sen blev det sommar och då ville jag vara fri som alla andra som jobbat och pluggat i ett år. och nu är det höst. och jag träffar min mamma och hon säger "du har ju inte gjort någonting på över ett år" och då kommer det ikapp att just det.

 

känslor är bara känslor, inte acceptabla sysslor i kapitalismhjulet.

Jag ba "jag vill ju stanna länge och det är pinsamt" och han ba "du är ju välkommen här, jag vill spendera tid med dig för sen ska vi ju bo ihop" och jag bara?? Spricker upp. Det är väl åldersnaivt att tro att en har hittat sin framtid, sitt för alltid, men alltså. Amerika!! The open road!! Driving fast!! Blir helt vild. Har den specifika bilden av när kejsaren kör oss till ett kalas. Höjden av en kulle på en fem-filig motorväg. Ahh!! Knulla mig osv.

 

Kan. Inte. Vänta. Behöver få min besatthet satt i perspektiv och förklarad för mig. Det är ju allt jag någonsin tänker på? Röka i amerikansk bil. Slut. Om det här går igenom så kommer jag vara där på thanksgiving? Herregud. Då är jag en true white colonialist sen :-( Alltså nä jag får inte skriva här när jag sitter och är uppspelt över stora kontinenten

Inväntar min födelsedag, för det verkar bli en månad på andra sidan jorden sedan.

Har en bild som hans mamma framkallade och gav till mig dagen jag åkte. Den är obetydlig och vardaglig och bara jag, han och kejsaren på starbucks. Jag har levt i ett minne i fyra månader nu. Fyra månader är ingenting. Det gick två och ett halvt år mellan mitt första och andra besök. Och nu kommer det inte ens gå ett år. Vad händer sen? Vad händer när jag stannar en månad och sen måste tillbaka till sverige ändå? Undrar om sanningen är att jag är lat och ansvarslös. Men andra reser väl också? Tågluffar och backpackar osv. Det är väl inte annorlunda? Varför är det escapist när jag gör det?

Får en mer och mer avlägsen relation till min far på grund av katalysternas standard, en ny kvinna. Alltså, jag försöker så mycket. Försöker vara trevlig och rolig men hur ska en låta bli att sakna sin mamma? Speciellt när den nya kvinnan plötsligt blir prioritet ett i nya hemmet där jag och pappa skulle börja om. Det är sån kliché att jag svettas, hahaha. Tre månader senare och de har bokat resor ihop, pappa är bara hemma 3-4 dagar i veckan. Hon kallar mig "hon" även om jag aldrig blivit presenterad så för henne, det är nog det värsta. "Det är svårt," ursäktar jävla skitpappa toffeljävel. Det är inte alls svårt. Hon har alrig känt mig som "hon", hon har ingen ursäkt alls.

 

Så jag klänger fast vid amerika mer och mer. Synd att det är det enda landet man inte kan åka till med en enkelbiljett.

Har börjat med en plan igen. Lite mer långsiktig. Eller inte resultatet, utan bara processen. Spara pengar. Invänta föddelsedag. Sedan, försvinna i månader.

 

Vad handlade mitt liv om innan honom? Blir ibland irriterad på den här bloggen men den är ju för att jag ska hantera honom. Hur kunde jag leva när han bara gjorde mig olycklig? Vad höll jag på med innan kejsaren var min vän? Alltså, jag älskar ju honom? Sitta i hans bil med vår gemensamma nämnare i baksätet och röka, aska ut på motorvägen, kolla öppettider på någons telefon, köra till ytterligare ett ideellt familjehus med två bilar och tre hundar. Vet de att de lever? Vet de att de har allt? Jag drömmer ju inte ens om något storslaget. Bara ett överkomligt liv där, istället för här.

 

Den kvällen när kejsaren är skitförbannad och biter på filtret av sin cigarett och sänker rutan på min sida för att jag ska delta i en arg vana. Kejsarens pojkes mjuka röst bakom oss som försöker göra saker lite bättre. Jag som inte kan tillräckligt många ord i den stunden. Vi åker hem till Greenside Drive (JA JAG VET) och dricker vodka. Snälla shotta med mig, säger han. Vi står utanför porten och får inget gjort, men samtidigt, så var det nog en av de bästa dagarna i mitt liv.

Har fått i-landsproblem igen. Många. Folk har slutat kolla mina bilder på instagram, till exempel, vilket = social död för mitt ego. Vill köpa massa dumma småsaker som när de läggs ihop kommer kosta ca 10 000, säkert. Grejen är att jag inte får prata om de här, små, irriterande sakerna med NÅGON utan att höra "oj vad synd om dig då(: stackars(:" vilket ju är SANT men jag måste ända klargöra att det är antingen de här klagomålen eller de riktigt stora existentiella, typ, kommer min depression som jag haft sedan jag var 17 hålla i sig hela mitt liv, eller, kommer jag psykologiskt sett någonsin komma över de övergreppen jag utstått från forna sexpartners, eller, kommer jag någonsin få undergå en könskorrigering?

 

Är verkligen i ett limbo av onda tankar om saker som inte går att göra något åt. Men men. Kram(:

 

Brukade alltid hoppas att något hemskt skulle hända, typ att någon skulle dö, så att jag visste vad jag var ledsen för. Vad som helst utom tomheten. Så meningslöst att gråta över ingenting men det är ju inte som att man har ett val. Mitt liv ligger utom mig. Allt jag kan göra är att se hemsk och elak ut hahaha. Ska börja röka cigarr och bära pistol. Tror att min eviga dröm om farliga män egentligen har varit en bild av vad jag vill vara, men jag har alltid sett upp till eleganta kvinnor så jag har inte greppat det. Varför inte vara både och!!!! Håller på att få ett psykbryt för att jag inte kan få hormonterapi utan att bli insnurrad i en jävla könsutredning av vuxna cispersoner som ska "utvärdera" mig. "Diagnosen transsexuell". :-)

 

Pratade med han som inte får nämnas vid namn om hur mentally stunted jag är av att ha blivit behandlad av män så som jag blev och om att mitt liv är en 50/50 flashing image av jag som barn som bara vill vara säker och trygg och bortskämd och omhållen, och den andra hälften av mig som vuxen som vill vara sexuell och farlig och ohanterbar och heroinist. Alltid, alltid en lampknapp, av och på mellan de två. I takten av ett hjärtslag. Aldrig bara en. Han sa "it's normal for you to want that but not be able to take the intiative, again it's self-preservation as much as that frustrates you, but at least you always have me".

 

På en mindre skala så har jag fått skatteåterbäring och jag ville lägga de pengarna mot en namnändring men nu har jag ändrat mig och lägger dem i reskassa. Julia frågade "tror du att ni är för alltid?" och jag sa ja, med alla implikationer om naivitet som följer. Men jag bara vet. Som alla som någonsin gett relationsråd; man bara vet när det är rätt. Jag står inte ut utan det, står inte ut ett år utan virginia och kejsarens trädgård och lättskrämda katter och höstlöv. Jag måste dit.

hej jag är tillbaka från en nio dagar lång visit i huvudstaden!! skönt att komma ur min extremt djupa depressionscirkel. jag har psykoanalyserat mig själv hela resan och nått slutsatsen att eftersom jag tillbringade typ 8 månader med att grina över honom så tog det över så mycket att jag inte ens kunde komma ihåg den vanliga existensångesten, och nu när jag är inte är ledsen längre så försöker jag vara glad men jag har missat att vardagsdepressionen gått ner sig till djupaste planet. så jag får inget gjort. gud, jag hatar pengar. det är aldrig nog. tänker resa igen i vinter, flygbiljetter är den enda värda utgiften. sprit och mat räknas upp i tusentals kronor och sen har man glömt det en dag senare. hellre 5000 på tur och retur till usa. kan man ens söka uppehållstillstånd utan att vara typ world's #1 neuro surgeon eller någons fästman

Alltså är _så_ trött på att bara ligga i sängen varje dag men tanken på att inte göra det är fan helt debiliterande? Orkar göra en grej om dagen. Alltså, jag vet att jag blir förlåten för mycket av min omgivning pga diverse sjukdomar i kroppen så väl som hjärnan men jag är då trött. Jag vill våga sånt som alla andra vågar. Varför jobbar jag inte? Varför söker jag inte utbildningar? I huvudet har jag redan bestämt att jag inte klarar av det. I huvudet samlar jag bara forna negativa upplevelser av allt som jag förväntas göra nu och det är så läskigt, så läskigt när målen inte finns och inte viljan heller. Tecknar och skriver mycket nu, men det spelar ju ingen roll när det inte möter någon standard. Får höra "saknar dig" hela tiden, men telefonen ligger tyst dagarna i ända. Är det själviskt? Jag orkar inte försöka själv. Jag vet ju redan att alla säger nej.

 

Åker till Stockholm om en vecka och det är typ också en jättehemsk tanke 50% av tiden, för det är inte i min säng. Läskigt. Blev bortskämd och sinnesfet på att få ligga orörlig i hans säng med armarna runt hans midja dag ut och dag in. Och sen inte mer. Förstår någon det? Att plötsligt en dag bara, inte mer. Jag tänker åka igen i vinter.

Grejen är att när vi gjorde slut så var han ändå kvar. Även om det inte var vi längre så skickade jag ändå meddelanden varje dag för jag hade panik och han lät mig skriva allt jag behövde, han kommenterade där han kände att han kunde, och efter en månad av den katastrofen så hade vi ändå ett sansat snack om allt vi hade upplevt. Sen blev allt som vanligt igen. Jag märkte inte det då för jag var så övertygad om att allt var förstört för alltid och han skulle aldrig ens tolerera mig igen, men jag hittade våra gamla konversationer häromdagen och det var precis som vanligt.

 

Så jag vill inte bli kär i någon annan och sedan göra slut med den och inte kunna luta mig på den ändå. Det är väl naivt men jag vill inte. Jag vill aldrig ha så ont igen, inte veta om det kan göra ondare änså.

 

Och nu är det ju typ 300% bättre än det någonsin var i vårt förhållande.

 

Vet inte vad som försiggår just nu men mina vänner hänvisar det till att vi är ihop. Jag har ingen kommentar till det. Jag försöker bara vara nöjd med det jag har utan att bli besatt av framtiden.

Är typ nöjd. Och rätt glad. Och rätt bekväm. Har börjat se fram emot småsaker, osv. Lever i nuet. Bla bla.

 

Ok insikt: är LIVRÄDD för cismän. Förstår inte alls hur folk ens kan vara ensamma i rum med dem. Hur har folk sex med cismän utan att känna att de kommer bli överrumplade vilken sekund som helst? Tack livet för hur du format min hjärna.

 

Har börjat finna mig mer i min identitet osv också vad det nu betyder. Alltså är alldeles för trött för att ens försöka skriva

 

Saknar att gå till harris teeter kl 22.30 för att köpa friterad kyckling och iste och sedan gå hem i regnet och ta en cigg och sedan komma hem och se på alien. Sen bara hålla om varandra. Gud vad jag saknar att bara röra.

Blir bara ledsen av att förklara. Alla har åsikter som jag inte har bett om att få höra. Folk som påstår sig veta saker om transpersoner försöker inte ens säga rätt om mig. Har typ jätteångest nu? Känns som att alla val jag gör är för evigt. Bra sak: hoppas på snabb tatuering av snel ven i sthlm om en månad. Mindre bra sak: kejsarens pojke sätts snart i omlopp bland boende igen och han kommer typ, dö. Alltså är livrädd att han försvinner. Jag vet inte hur man tar hand om det hur väl jag än förstår upplevelsen. Vi är ju separata människor och det som hjälper mig hjälper inte honom. Han har det bra, men inte i huvudet, och det är typ det sämsta en person kan ha. Jag vet inte hur man hjälper. Jag vet inte hur jag ska rädda honom den här gången så lägger allt mitt hopp i händerna på kejsaren istället. Obs, jättetrött på analogierna som 16-åriga jag hittade på om dem för att undvika att skriva ut deras namn men nu är det ju så det är.

 

Ja ja. Ska passa en katt i en lägenhet utan wifi och det typ DRIVER MIG TILL VANSINNE är så jävla beroende av internet att jag river ut mitt hår av bara tanken på att vara utan det :-) kram

living in the land of honeymoons and oil tycoons

god bless america, the land of pink champagne and purple rain