ok så för konstrastens skull tänkte jag klippa + klistra hemliga inlägg från i höstas/vintras när allt gjorde så himla ont för jag tycker ändå det är nyttigt att prata om smärta så man känner sig mindre ensam för LORD KNOWS att jag hade behövt känna mig mindre ensam när det begav sig men iallafall, varning för känsligt material osv

 

--

28/10 2014

 

 

--

 

19/12 2014

 

emilia ba “om du vet vad du förtjänar så är det dags att släppa saker och gå vidare nu” och jag ba haha ok jag tycker jag förtjänar exakt noll av det livet skulle kunna ge mig. alla jag har pratat med säger att jag har bara blivit snyggare av att ha ont i hjärtat och jag har sagt att jag vet för jag gjorde ett aktivt val att ingen skulle någonsin få ta mitt utseende ifrån mig, hur arg den än blev så skulle den aldrig kunna beröva mig alla komplimanger den gett mig och så har det varit också det går inte att ta tillbaka något med mig

och jag har tagit till mig allt nu men när ska jag komma ur rutinen att räkna dagarna och oroa mig veckor i förväg för att någonstans så gör någon något jag inte tycker om

har råkat prata för mycket om alldeles för svåra saker med folk som inte ens förstår att dödsknark är ett alternativ till livsglädje

jag förstår så lite av livet ändå

--

 

10/1 2015

 

nu har alla åkt härifrån och jag är ensam kvar med en vinkväll om tre veckor

jag behöver söka in till hdk innan torsdag men de kommer bara säga nej igen det är helt befängt att jag ens försöker med tanke på att det bara kommer ta kål på mig ändå och jag tror inte ens att jag vill

det är så tröttsamt nu. jag är trött på jävla skitmörkret och ensamheten och att aldrig vilja gå hem från baren för så länge jag är ute kan jag låtsas att det är allt jag har. varför finns det ett ställe som är hemma, med folk som bryr sig. tänker på döden varje dag men då skulle hunden bli skiträdd och ensam och det är för tungt på mitt samvete tydligen

vill prata med folk hela tiden men jag får ju inte prata om något. inte prata om att vara ensam av en anledning. inte prata om att sälja sig. inte prata om att dö. har blivit tjock också

vad gör alla andra som får det att gå runt. jag är så trött på att ha en familj och behöva ta ansvar för ett riktigt liv, jag vill inte ha dem, jag vill bo ensam någon annanstans och bara ha vänner och bara ha ångest och bara kunna dö ifred

jag behöver pengar så jävla illa. om jag blundar så är det någon annan varje gång

--

14/1 2015

jag tänker på döden varje dag oundvikligen för jag måste göra något nu och det är antingen plugga jobba flytta eller dö. gud vad jag hoppas det är att dö

Kanske är jag jätteförälskad för alltid. Han är alla mina tonår. Det är ok, tycker jag. Älskar honom så mycket. Jag bryr mig inte längre vad det gör mig, eller oss. Älskar honom bara. För alltid. Rhythm forever. Med honom är jag alltid ung och vild och vacker och på den öppna vägen. Sån jävla tur att få ha haft något sånt, någonsin. Tycker det ska bli kul att se tillbaka på, om en någonsin blir gammal. Hoppas inte, men ändå. Han är så himla fin mot mig.

Är det en svensk grej? Att låtsas som att man är aldrig mer ledsen än en grå eftermiddag och så är det för alla man känner också. Varför låtsas vi som att de vi känner inte har panikattacker, att de inte skrikgråter, att de alltid klarar sig själva? Varför gråter vi inte inför varandra och stryker varandra över håret? Han skulle ha gjort det. Han gjorde det. Han skulle göra det för alla hans tyckte om för det är så man finns för någon annan om man verkligen bryr sig. Om jag säger att jag har varit ledsen så undrar han varför jag inte ringde. Här kan vi inte ens. Menar inte på ett sverige-är-så-tråkigt-jag-måste-hitta-min-själ-på-kanarieöarna-sätt utan bara. Det är så lätt för dem i usa? Typ det vi ser i filmer och ba ok, men så enkelt är det inte för känslor är jobbiga. Men de bara säger allt.

Har fått äventyrskänsla fast på högstadievis. Antagligen för att jag inte varit på *utflykt* sen jag var 15 för efter det blev det Extreme Traveller av mig. Men blev bjuden till danmark över midsommar och det är typ stuga + mat + sprit + kompis och då kom jag ihåg att frihet inte alltid ligger en hel kontinent bort så jag fick tillbaka lite livslust och jag insåg att jag kanske måste rycka upp mig ändå. Har typ blivit för intensiv nu och i början var det skönt när vi bara skrek om hur mycket vi sanar varandra men jag känner verkligen hur det börjar bli för tungt. Det är bara svårt. Jag vet inte hur jag ska starta konversationerna på något annat sätt. Och så skickade kejsaren ett jättefint meddelande när han var full och ba "du kan prata med mig närsomhelst för du är jättebra och jag älskar dig jättemycket". Så cirkeln är väl sluten, fem år senare.

Hahahhaaha läste mitt egna inlägg och ba oj vilken förnekelse :/// är det också programmerat i ens hjärna sen barnsben? Att om någon säger att den inte är kär så måste den ljuga

 

Försöker se ut som att jag gör en ansträngning nu men jag älskar feminina saker så mycket och det skulle vara enklare att vara född med snopp och sen göra massa *tjejiga* saker så är jag bara en konstig bög och inte en oseriös transperson

Är så jävla sugen på kaka? Alltså inte kakor utan kaka. Stor kompakt skumgummikaka. Tårta fast inte tårta. DET JAG FÖRSÖKER FÖRKLARA ÄR CAKE NOT COOKIE

 

Vi pratar mycket för jag försöker fylla tomheten med ord men det är såklart inte samma sak. Är hela tiden nära på att säga "I'm so in love with you" men det är en vanesak och jag tror att det är för att samhället tvingat på mig att det snällaste jag kan säga är allt som har att göra med romans. Jag pratade med honom och sa att jag orkar inte mer personer som ska tvivla på mina egna beslut om mitt egna liv och tvinga på mig heteronormativa saker som "Någon kommer bli sårad :///" HAN ÄR JU INTE HÄR ENS???

 

Det folk ser:

- Ni är kks(: Någon utvecklar alltid känslor

 

Sanningen:

- Det här är min bästa vän sen jag var 15, vi har haft ett förhållande och det slutade inte väl och vi känner båda att vi är närmare varandra nu än vi var då, när jag föreställer mig oss i ett förhållande igen vill jag bara skrika och så minns jag att inget gör ont längre nu OCH DET KAN INTE FOLK LÅTA MIG HA????

 

Bajsar på mig om en person till säger en dum grej till

Hatar att gå ut nu. Fattar inte hur jag tyckte det var kul förut. Blir aldrig full, spenderar pengar på ingenting. Idiotsnubbar som ska sätta sig vid ens bord och kallar en "tjejer" och snackar med en som om en är dum i huvudet. Trodde jag skulle orka rätta folk men vem lyssnar på det här ansiktet ens. Jag lägger så mycket tid på mitt utseende för jag tycker det är kul och nu måste jag offra det. Jag vill ha hela processen men jag kommer aldrig få den. Sen blir jag osäker och undrar om jag verkligen vill ha en ny kropp eller om jag bara är osäker och måste bli älskad lol???

 

Saknar honom så jävla mycket nu att det är helt. När vi hade sex så hade han inte sex med en tjej och jag vill bara dö där.

Hej och välkomna till tankesmedjan!!

 

Jag fattade typ inte att när jag åkte hem från usa så var det verkligen slut?? Hade typ förväntat mig att det skulle vara lika varmt här, att jag skulle sova i hans säng, osv. Vi sa hejdå jättesnabbt på flygplatsen och sen grinade jag så fort jag kom in genom entrén. Checkade in, gick till badrummet och ringde honom och grät i luren tills planet boardade. Han sa att det är klart vi fixar ett visum. Det är klart att du får bo med oss. Men jag var ändå tvungen att gå på planet, jag var ändå tvungen att stå på Dulles International Airport i två timmar utan att gå ut igen och bara åka taxi i tio minuter tillbaka till hans hus.

 

Annat som bevisar att ja är dum i huvudet: Har jättelänge tänkt att "hmm vad jobbigt att olika individer behöver allt förklarat för sig när det gäller kön och sexualitet och identitet" och ALDRIG tänkt att de helt enkelt är del av ett strukturellt förtryck??? Typ det är klart att folk har internaliserad transfobi och homofobi etc till och med mina föräldrar??? Så har jag stått där och ba "Hm :) De Behöver Nog Bara En Tydligare Förklaring" nej de ser något onaturligt och vill inte låta dig löpa linan ut för det skulle vara obekvämt för dem att anpassa sig lol varför ger jag folk så mycket cred??? De kan inte ens låta mig göra det som gör mig 100% lycklig för det skulle innebära 0.32% förändring i deras rutin

Jag hoppas att den här bloggen slutar med att jag bor där. Vad meningslöst det skulle vara annars. Jag vill att han är slutet. Jag vill göra alla besvikna och bara sticka. Nästan alla sa att jag inte borde vara hans vän, att jag måste släppa honom helt för att gå vidare. Jag vill inte gå vidare. Han är inte min pojkvän, behöver det vara slutet? Varför är tvåsamhet det högsta målet? Han sa att han läste en statistik som var att fler i vår generation väljer ett liv där man lever med alla sina kompisar istället för att vara ett par som köper hus och bildar familj och att det gjorde honom hoppfull. Om folk träffade honom skulle de kanske förstå. Eller inte alls förstå. Jag tror alla tror att han bara är en till snubbe precis som alla här i sverige är. Det känns som att folk borde känna mig bättre än att tro att jag skulle bygga mitt liv runt en Snubbe. Han är inte ens i närheten av den breddgraden. Han är den finaste personen jag någonsin har träffat, när jag började gråta så lade han sin panna mot min och kliade mig i nacken och fångade alla tårar en och en. Jag tog beslutet när jag var 15. Att jag aldrig skulle släppa honom. Vi har gjort mer gott än ont i slutändan.

 

Försöker träffa kompisar nu. Det är så svårt. Glömde att jag hade kommit ut och vissa aldrig hade hört om det förut, glömde att jag måste vara assertiv här för att folk fortfarande kallar mig samma namn. Ni fattar inte hur svårt det är att inte säga "NEJ MEN JAG FÖRSTÅR ATT DET ÄR SVÅRT, DU HAR JU ALLTID KALLAT MIG DET HÄR" och ge folk en ursäkt att inte anstränga sig. Jag förstår men det är inte ok. Om det var ok hade jag inte sagt att jag hade ett nytt namn nu.

 

Ska träffa en öbo ikväll. Hon kommer inte ens våga röra ämnet.

Jag vet att ett av inläggen jag gjorde under resans gång var argt. Jag var arg också. Jag var arg flera gånger. Oftast för att jag tyckte att han glömde saker. En natt frågade han mig vad det var och jag hade det i huvudet, en hel lista, men jag kunde inte säga det. När vi gick och la oss höll han om mig ett tag sen sa han att han skulle sova för han hade jobb nästa dag. När han släckte ljuset insåg jag hur töntig jag var och hur lite ilska jag egentligen hade så jag la mig mot hans rygg och bad honom tända igen. Sen sa jag det enda jag visste. Att jag hade ångest. Att jag inte ville hem igen. Att jag inte ville vara ifrån honom mer. Att jag aldrig skulle ljuga för honom.

 

Det är ingen som förstår att han är det enda riktiga hemmet jag har men det ska inte hindra mig från att hamna där till slut.

you say you wanna take me to your bed
but it's hard to know
maybe it's because we're off our heads
maybe, this is love

Jag är inte redo att prata om det. Jag kommer aldrig vara det. Ingen förstår på samma sätt som de förstår där borta. I två veckor bara svepte jag fram i den nylagda kontinenten och hängde på mig mer och mer guld varje dag. Rökte i en bil. Förlåt, rökte i VÄRLDENS BÄSTA BIL. Kejsarens bil. DEN kejsaren. Hela mitt livs anti-hjälte, den smartare halvan, den föredragna partnern. Han säger åt mig att sitta fram och att vår fd gemensamma make ska sitta bak. Alltså, jag älskar kejsaren. Han är den smartaste jag vet. Vi satt på starbucks och han vek pappersstjärnor av sugrörspapprena.

 

När jag låg med kejsarens pojke så var det inte ett misstag eller något av bara farten, det var mer som "det skulle vara konstigt om vi INTE gjorde det här". Efteråt sa han "Jag frågade min kille innan du kom hit om det var ok att jag gjorde allt det här med dig och han sa ja. Jag trodde det skulle hända redan igår"

 

Ok planera mer då jävla freak hahahhahah?

 

Dör av saknad :-( men nu ringer han mig snart så fort han slutar jobbet

Detta har hänt: näst sista dagen kysser han mig. Cirka 700 gånger. Med hela kroppen. Nästa dag, alltså igår, ska jag hem på eftermiddagen. Vi vaknar, kysser varandra, vi har sex, vi köper kaffe, jag åker hem. Han är min bästa vän. Han kan inte dölja sina märken på jobbet. Inte jag heller. Älskar honom. Så mycket. Min allra. Bästa. Vän.

 

(kolla. de märkena har jag gjort med tänderna på hans hals)

Det är värre den här gången. Alltså bättre. Förstår inte att jag kommer behöva åka. Allt är perfekt här.

Minns ni sist jag skulle åka? Och jag sa att jag älskade att leva just då. Det är så nu med. Jag tror att förväntan raderar många saker man annars skulle hänga upp sig på. Jag älskar verkligen USA. Det tilltalar min dumma, naiva, lyxbesatta sida. Det skadar inte att vi ska bo i hans pappas trevåningslägenhet. Det skadar inte att det är vår. Det skadar inte att jag är snygg. Så nu är det soligt i alla dagar fram tills jag flyger och jag dansar runt till Blondie. Varför måste allt ta slut?

 

Han skrev till mig och sa "I care so much about you and I want to be so affectionate with you but I'm scared of hurting you and jerking you around because you deserve the best" och jag sa Ok. Var öm med mig då. Alla nära förhållanden behöver inte innebära romans.

 

Jag hoppas jag har rätt annars går det helt åt skogen för mig hahahhaha :-(

 

Just det jag kom ut via instagram också och självklart hördes det inte ett ljud från de kristna öborna

Ok här är hemlisen.

Jag åker till USA om två veckor.

Vill ni veta en hemlighet. Vänta några dagar till bara.

Har aldrig tyckt om någons pojkvän. Alltså inte en enda. Varje gång en kompis har skaffat ny kille så FÖRSÖKER jag verkligen, även om han gör allt rätt, även om han still to this day är med min kompis och aldrig gjort något fel så HATAR jag honom. Tycker inte att någon är bra nog. Män är så jävla fula? De dyker upp i en svettig tshirt och ett stort adamsäpple och är "sköna". De tar en öl och retas med sina tjejer "på skoj". Tjejerna är alltid 3647892% out of their league. Gud blir arg bara av att skriva detta, är så trött på män som är "avslappnade", inte pratar problem förrän det är för sent för de vill inte vara "tjejiga" (indirekt "gnälliga"). HATAR DEM!!! Det var väl därför jag tyckte om honom också, för han var känslig och övertydlig och nykterist :-)

 

Nu ska jag till min jättesnygga vän och dricka överbliven alkohol!!! Sen ska vi ut!!!