Jag vill inte ha tillbaka honom jag vill bara ha tillbaka vetskapen att åtminstone en enda jävel därute skulle vilja vara med mig och skulle kunna göra mig glad

Hur osannolikt det än var så har jag ändå tagit mig igenom de senaste två åren med tanken att jag kan komma tillbaka till Amerika. Och stanna där, menar jag. Nära till DC. Och även om det inte varit där utan varit ett litet ruttet suburban life så hade jag tagit det. Jag levde ändå. Men det hade kanske ändrats när man har varit där ett tag. Det kanske blev bättre i minnena än vad det var.

 

Jag försöker minnas nu, för att inte allt ska bli för rose tinted. Att det mesta med honom var ju faktiskt i mitt huvud, i mina förväntningar. Det han faktiskt gjorde var ju mest att göra mig ledsen. Att inte ge mig det jag behövde. Och vi pratade igår och jag sa det jag visste, att när jag väl kommit över chocken och den oundvikliga desperationen så började jag sakna att bara prata med honom. Och det kan jag få även om jag inte är med honom. Så vi sa att vi var vänner och vi hade saknat varandra och jag vet att alla har sagt att det jag behöver är att bara släppa honom och gå vidare men det är ju det jag gör. Nu behöver jag aldrig undra igen, om det någonsin hade kunnat bli något. Nu vet jag vad det kunde bli, och blev. Nu vet jag hur det är. Nu vet jag hur det är meningen att vi ska vara och det är inte tillsammans.

 

Och det har gått snabbt men han var i mitt huvud. Jag inser det. Det var inte han som fick mig att somna på nätterna. Det var inte han som hjälpte mig att andas. Det var jag hela tiden.

 

Nu går jag bara igenom efterskalven och det är ok. Jag önskar bara att jag hade något att komma tillbaka till och det är väl det som är problemet. Att han var det sista jag hade när jag blivit av med utbildning, jobb och familj. Men jag sa det igår också, att det gör mig väl starkare någon dag. Och om inte det så dör jag och då får jag äntligen sova. Jag har bara varit rädd för en grej och nu har det hänt. Nu är det bara jag.

 

Men herregud vad man glömmer hur många personer det finns att älska på hundra andra sätt.

"Hur gick det med han i usa?"

 

Det gick åt helvete precis som alla ville

Om 25 timmar är jag i Stockholm och tar en cigg och kliar Agri i skägget och har en flaska mangolikör i resväskan. Sen flyttar jag in i en lägenhet på medis och sover bredvid Alex. Sen får livet vara slut. Det går bra.

Vi har gjort slut och det är som att någon tog alla mina tonår och arkiverade dem under "övrigt" istället för "viktigt".

Vi är på paus och jag har inte velat skriva för jag kommer jinxa det. Har läst niotillfems inlägg med de gamla dagboksinläggen från när hon och hennes första pojkvän gjorde slut och kände att jag kunde andas lite.

 

Vi har kommit överens om att diskutera och ge varandra tid etc, vi är logiska och välbeteende osv. Men varje morgon gör jag samma sak. Råkar skicka ett dumt meddelande. Typ "Jag saknar att få säga godnatt till dig" eller "Jävla IDIOT hur kan du uppföra dig som att det bara är en vanlig dag medan jag legat och skakat under täcket varje natt i en vecka, förstår du inte att mitt hjärta går sönder". Sen på dagen mår jag ok eller iallafall lugnt, för jag gör trygghetssaker som att klappa en hund och kolla på simpsons och spela fula spel. Enkla saker. Och så ångrar jag att jag skickat meddelanden som bara motbevisar mig själv när jag senare säger att jag kan förändra mig och sluta vara arg och konfrontativ. Jag vet inte. Jag skrev till honom och ursäktade att ett meddelande låtit argare än vad jag menade och att jag egentligen bara är sur för att jag själv inte kan ge mig själv en paus. Han skrev "men du ÄR stark, hoppas du mår ok" och jag sa att ja det hoppas jag du gör med. Jag hoppas det. Nu ska jag skriva grejer som jag verkligen måste komma ihåg;

• Jag kommer aldrig styra över vad han beslutar
• Jag kommer aldrig kunna ta hand om vårt förhållande om jag inte tar hand om mig själv först
• Jag kommer aldrig skicka vettiga meddelanden innan 11.00
• Jag kommer aldrig få ut det jag vill av den här pausen om jag försöker stressa fram ett resultat

Första gången vi pratar är jag 14. Han har skrivit ett verk inspirerat av min väns målning. Jag skriver till honom och säger, jag vet att hon kommer uppskatta det här, hon kommer bli jätteglad. Han tackar och vi pratar lätt om annat.

 

Första gången vi har en riktigt konversation är jag 15 och samtalet är flera timmar långt. Det är som alltid när man hittar en ny vän. Allting stämmer överens. Allting är gemensamt.

 

Första gången vi ses är jag 17.

 

--

 

Det här utkastet började jag på igår och trodde att jag skulle skriva en personlig, romantisk grej och att alla skulle förstå mig. Och nu kommer vi säkert göra slut för att han är en jävla vårdslös, otillräcklig idiot. Snorunge. Idiot!!! Fan jävla helvetes kuk. Blir så jävla arg också för till och med vid såna här tillfällen så tänker aldrig själv på att göra slut. Jag tänker att han kommer göra det. Men jag kommer aldrig göra det för jag vet att det blir inte bättre än såhär. Och jag vet att ni tror att jag förtjänar bättre än det här och har en hel värld framför mig men ni är fittor lol

 

Tror ni inte att jag själv vet att det här är den enda personen på denna runda jord som någonsin funnit mig attraktiv. Tror ni inte jag VET att er statistik är högre. Och jag vet att det bara är nummer och skit!! Tror ni inte jag vet!! Att den enda personen jag legat med föraktade mig och antagligen inte ens skulle känna igen mig om vi sågs nu. Är på så genomvidrigt humör för inte ens min partner som jag varit med i ett år om drygt två veckor kan älska mig eller se förbi mina fel. Fuck me vad meningslöst livet är, det passerar inte en dag där jag inte tänker på att dödsknarka. Prostituerade är alltid stenfula och det är jag ett levande exempel på

Dew-drinker, opium-eater,
I have seen your mouth transfigured
By the fragments of ancient fevers.

It was a wild, strange sound.

Honey-seeker, sun-worshipper,
I have heard the wind in white cedars
And black poplars.

It was the colour of wet narcissus.

River-walker, crocus-gatherer,
I have tasted the petals of acanthus
And Thessalian iris.

They were but circles of salt.

Han kallade mig något väldigt elakt igår. Men det var ju mitt fel, också.

Oj, det är augusti nu (EDIT: hahahahhahah det är september). Jag har ett jobb. Jag har den mest hatade av yrkesroller och jag vill dö varje dag men det vill jag ju oavsett situationen så det är väl lika bra att tjäna pengar på det. Börjar gråta på bussen ibland men det är orelaterat. Att folk medvetet lämnar mig ensam i ena lunchrummet är väl inte heller mer än jag förväntat mig.

 

Jag orkar inte ens. Nu närmar vi oss vår årsdag så det här kan inte längre vara en klagocentral för om en är såpass länge i ett förhållande så får en ju välja ja eller nej, inte fortfarande stå och klaga på så och så.

 

Alltså jag växte upp i något slags vakuum som bara slet självkänslan ur mig och sen byggde jag långsamt upp den tills jag blev bäst, men sedan måste en tydligen komma ner från det berget igen? Nu hatar jag mig själv ju äldre jag blir. Inte på ett osäkert sätt utan att det inte ens är jag längre. Eller om det någonsin har varit det. Känns som att jag alltid måste tvinga folk att förknippa mig med en karaktärisation av något som är hälften igenkännande och hälften idoliserande - från min sida alltså. Jag har försökt vara så många olika personer och nu sitter jag fast i något passerbart. Folk ser tofs, ögonbryn, kappa. Jag är precis som alla andra. Men andra personer ser ut så för att de vill, inte för att de inte har något annat val.

 

Det var en kund som blev så jävla arg på mig i telefon i förra veckan också och det har jag inte släppt. Alltså det är verkligen helt förbjudet att åt sig av sådant för då kommer en bara gå under men fy fan vad arg han var. Det var jag också först, sen blev jag liten och rädd och nu har jag känt mig som en femåring i flera dagar. Det är så jävla sjukt när folk bara är helt elaka mot en? Hur kan en göra det med gott samvete?

 

Iallafall så är det så mycket fel på mig och min situation att hjärnan svämmar över så fort jag ens försöker analysera det. Jag är bara ledsen. Igen.

Han ringde aldrig.

hålla käften, tysta pessimisten, bara vara din vän

en stilla bön om lugn igen

att slippa ta besluten

 

Och inte mitt eget liv utan omständigheterna som utspelar sig nu, så tänkte jag göra en grej. Ni vet när par har varit ihop i x antal år och vill ge råd till alla andra par med total negligens mot att alla människor är individer med separata tankar och känslor och uppfattningar? Det är jag nu. Jag och mitt extremt framgångsrika tio månaders förhållande :-))))) Skoja det är inte ens den vinkeln. Ska prata distans. Kul. Varför stakar jag upp detta som om jag är en ståuppkomiker som inte vill släppa in pauser i min monolog

 

Såhär upplevde jag min resa till det mansätande djävulslandet;

 

Redan andra dagen efter hemkomst försökte jag tro att jag fått perspektiv på mig själv. Och så fortsatte jag varje dag. Analyserade känslor som bara var ett dygn gamla som om jag skulle hinna gå igenom 639502 stages of sorrow på en vecka. Som om varje dag var ett steg närmare att må okej igen? DET ÄR INTE SÅ. Men det var säkert också bra för min personliga utveckling eller något.

 

Om vi ska gå händelserna i förväg för att hålla kvar uppmärksamheten så blev inte händelsen neutral förrän ett år senare, alltså i vintras. Då var det långt bort nog för att jag skulle kunna vara objektiv kring vad som hänt. När jag inte längre kunde säga "förra vintern" angående när jag senast såg honom så hade tillräckligt med tid passerat. Och detta är såklart väldigt onyttigt beteende eftersom enda anledningen att det är okej är att jag har glömt väldigt mycket kring vad som hände, och att våra känslor utvecklats väldigt mycket sedan vi senast sågs. Så, ett år är tiden det tar för att hjärtat ska sluta göra ont, och även tiden det tar för att hjärnan ska tappa intresset för det kroppen upplevde då.

 

Jag trodde det svåraste var att sitta hemma veckan efter, men det svåraste var 1. att säga hejdå (såklart) och 2. ett par månader senare när jag slutade fungera helt. Detta förstår jag inte förrän nu, men det var så jävla svårt att fortsätta med någonting alls. Första månaden försöker en distrahera sig, pratar väldigt mycket med dem runt omkring sig, osv. Berätta allt. Jag kom hem i januari. I mars kunde jag knappt stå upp längre. Julia sa att varje gång vi ses fanns det mindre och mindre av mig.

 

Sedan började det göra jätteont när han gjorde saker med andra. Alltså typ umgicks med kompisar. Pratade om andra. Varför inte mig? Blev väldigt knäpp av att han inte uttryckte sig om mig så mycket som jag tänkte på honom. Det hade varit så himla viktigt för mig att bara ANDAS men det gjorde jag ju inte heller.

 

Sedan blev vi ihop på riktigt och har bråkat asmycket. Ska göra detta till en broschyr!! Guiden till en miserabel existens

Jag önskar att jag älskade min mamma. Jag önskar att jag var Chantelle i celebrity big brother uk 2006 som bara pratar om sin mamma. Som är van att ringa sin mamma tio gånger om dagen. Som vet att hennes mamma har uppfostrat henne och tagit hand om henne ochh brytt sig om henne. Jag önskar att jag och min mamma någonsin hade haft ett långt samtal som handlade om mig. Jag önskar att de gångerna jag var liten och tänkte att nu, nu ska jag ha en lång seriös diskussion med min mamma som de har i filmer och hon kommer ge mig goda råd och ta mig seriöst och det kommer inte vara obehagligt för hon är min mamma - jag önskar att hon inte hade blivit arg på mig för att hon trodde att jag ljugit, eller borstat bort det för hon inte förstod att jag var ledsen, eller sagt "Jag förstår inte" och jag gav upp för det var för svårt.

 

Jag önskar att jag älskade min pappa och han hade uppfostrat mig strängt men jag hade förlåtit honom och han hade varit mer än en konstig, rolig rumskompis. Jag önskar att han lärt mig något som inte var hur man slåss eller hur man vinner ett bråk genom att vara en helt genomvidrig person som skrämmer alla i sin närhet. Jag önskar att det inte var så att den enda gången han sagt att han älskar mig var när han var full på soffan och jag var nio år. Jag önskar att den första gången jag såg honom full inte var när jag var sju år, och jag var dum och försökte hjälpa honom, och förklarade hur en satt på en stol. Jag önskar att han inte tog in alkoholismen i vårt hem och förstörde så stora delar av mitt liv. Jag önskar att mina kompisar inte sagt hundra gånger om; så trevlig din pappa är.

 

Jag önskar att mina kompisar inte hatade min pojkvän och tyckte han var hemsk. Jag önskar att folk inte sa "så länge du är lycklig så" för det är så genomskådligt - jag önskar att jag inte bodde här utan med honom och inte behövde höra något mer.

 

Jag önskar att han kunde be mig flytta in. Jag önskar att vi inte närmade oss vår ettårsdag utan att ha sett varandra.

 

Jag önskar att jag inte hört min pappa kalla min mamma för kossa, kärring, idiot, hora. Jag önskar att han aldrig fått för sig att det var ok sålänge han bad om ursäkt nästa dag. Jag önskar att han inte gjorde om det varje kväll. Jag önskar att jag aldrig blivit indragen i bråk. Jag önskar att mina lågstadielärare hade kunnat se igenom mig och förstått att "Jag gjorde inte läxan för jag hittade den inte" betydde "Jag gjorde inte läxan för jag satt och lyssnade på mina föräldrar som skrek på varandra hela natten".

 

Jag önskar att jag hade fått självförtroende av mina föräldrar. Jag önskar att jag hade fått fler vänner i fritidsaktiviteter och vågat gå på mer än en lektion i dans, en termin i cello. Jag önskar att jag inte låtit mig själv bli utmobbad ur kören. Jag önskar att jag inte låtit mig känna mig ful och tjock och jobbig och lättstött hela min barndom. Jag önskar att jag inte lyssnat när varje kille i 4B kallade mig saker. Jag önskar att jag sagt ifrån när Thea klämde mina fingrar i en dörr och skrattade eller när david slog en hammare i axeln på mig på träslöjden. Jag önskar att jag inte fortfarande var ledsen över att ett random på en hemmafest förra året sa att jag såg ut som att jag kunde vara Sointus mamma.

 

Jag önskar att mina föräldrar kändes som föräldrar och som vänner och som en familj. Jag önskar att jag kunde gå till dem och säga att jag kan fortfarande inte gå undan från vågen, att jag skulle vilja gå till en psykolog för jag har varit ledsen väldigt länge, att jag skulle vilja gå till en doktor för jag är väldigt säker på att jag har en blodsjukdom och den är anledningen till att jag är helt säker på att jag aldrig kommer få barn.

 

Allt det här.

 

Men det enda mina föräldrar vet är att jag hatar svamp och lök och yoghurt.

Hej. Hur leverar ni jobbiga nyheter till folk? Alltså om er själva. Jag är inkapabel till att vara seriös någonsin och måste vara jättepackad. Hatar följdfrågor. Hatar sympati fast bara från vissa håll. Älskar att vara en hjälplös bebis i ett förhållande. Hatar det med kompisar. Mvh jättevanligt beteendemönster.

 

Sedan tycker jag att jag har tagit musten ur mycket också? Hade varit skillnad om detta varit det första stora kaoset. Men det är det inte. Det har varit ätstörning, självskadebeteende, tveksamt medtyckande, depression, blodsjukdom, ångest, hälsa-på-kille-på-andra-sidan-jorden-som-har-pv-men-kanske-tycker-om-mig, inte komma in på utbildning, kille-hälsar-inte-på-fast-han-lovat. Vem skulle ens tro på att något mer har hänt nu? Jag gör typ inte ens själv det? Hoppas nästa grej är leukemi så kan jag snitta mig i ryggen och blöda ut.

 

Har ont överallt nu. Det är kallt hela tiden. Någon kommer hem och jag tappar matlusten. Får uppstötningar så fort jag är utomhus. Tycker synd om min hund för att jag dragit in honom i ett sorgligt liv. Vill väga minimivikten igen och inte kunna stå upp. Somna av ångestdämpande. Gå igenom dagar där alla är arga på en, hela tiden, varje dag. Killen ringer aldrig. Uppdaterar bara sin blogg om hur han ska spendera natten med kejsaren. Skickar aldrig meddelanden.

 

Och så en dag får en åka till skärgården och ha en heldag med jättesnälla kompisar som bara vill ens bästa och är lite berusade också men det är då de är ärligast och när en kommer hem ska ens föräldrar skilja sig.

"I'll call you later" är typ bättre än "I love you" vid det här laget och vad innebär det!!!!! Det innebär att jag mot alla odds fortfarande är kär i idioten :-(

 

Drömde att han skrev till mig och sa att han ger upp. Han försökte säga hejdå och jag kunde inte göra någonting. Vaknade och visste att det inte hade hänt på riktigt och somnade motvilligt om. Sen fick jag skuldkänslor över att jag ens kunde somna. Sen grät jag när jag kollade på desperate housewives? Blir emotionell av bebisar fast på ett empatiskt sätt, typ att jag vet hur det är att vara ett väldigt ledset barn. På tal om det så måste jag starta min gamla dator och rädda några dokument med dumt skriv i.

 

Vill ta världens varmaste bad men det finns ju inget jävla badkar!!!!

 

Fyller år om två månader och tycker alla ska göra en kupp och samla ihop en resekassa till mig som present

Det är knappt så att jag kan bärga mig att ha på mig höstkläder igen. Knappt så att jag kan hålla mig från att kasta mig på telefonen och fråga exakt varje person i mina kontakter om de vill ut och ta ett glas vin. Av någon anledning låter det som mer av ett commitment än att ta en öl men jag kan inte ens låtsas att jag kan dricka öl. Det är väl psykiskt det också, antar jag. Sen vill jag förresten bara dricka med kanske sammanlagt 3 personer i min kontaktlista.

 

Ett jätteskönt minne jag har är att vara ensam på konferenshotell i Stockholm, hissen är mörkröd, fönstrena går att öppna på vid gavel men jag har inga cigg och det är ändå förbjudet att röka. Alltså, cigaretter? Världens bästa grej. Har rökt i kanske tre år och det är fortfarande så jävla kul?

 

Ett till är när han är uppe i varv på sin veranda och jag sätter mig på marken och säger lugn. Det är över nu ändå, sitt ner. Det är den 6e januari 2012. Han somnar i min famn på soffan klockan 5 på morgonen.

 

Har slutat älta att han inte kom hit och börjat tänka att jo, jag skulle nog lägga 10 000 till på att åka dit igen.