Lämnar årets bakfullaste far hemma och går vartsomhelst i världen, bara det är långt bort. Jag rökte sex virginia slims inom loppet av fem timmar igår och imorse nös jag sju gånger i sträck. (Slims går åt som pommes frites, och någon effekt känner man inte förrän man fimpar sig själv i ögat.)

Jag berättar för kejsarens pojke att, nästa gång jag knullar någon, då ska jag fan skära upp pannloben på dem. Och det är det som är så jävla sjukt; Han tycker det är en bra plan.

Kejsarens pojke, den enda personen som håller mig från att hänga mig i takkroken (samtidigt som han får mig att vilja skära upp handlederna och lägga mig på en smutsig gata med dem), tycker att det är okej. Han tycker att, ja, jag får knulla vem jag vill.

När han borde säga det han sa får ett år sedan då han inte ens hade nämnt något om några känslor - "Jag älskar dig mest och ingen annan ska få dig".

Men vid denna tidpunkt, cirka två och en halv månad efter att han har erkänt att han ser mig som älskare och jag har sagt att om du din sjuka jävel inte har tänkt igenom det här så tänker jag kärna ur dig som ett jävla päron för du kan inte ens börja att förstå vad jag har gått igenom för att stanna vid din sida och samtidigt inte låta mina känslor för dig att synas igenom min genomskinliga jävla yta, då är det hur jävla okej som helst för mig att knulla vem i helvete jag vill.

Han tror att det är det jag vill höra. Och efter att han har sagt det, så tycker han att det bara är rätt att han tar upp kontakten med sin gamla bästa vän som han älskade så men som övergav honom då deras intressen skildes åt mot slutet. Precis det beteendet som han sedan projekterade på mig då jag i fem outhärdliga månader fick se någon annan kallas för de namnen jag en gång ägt, få de komplimanger som en gång tillhörde mig. Och när han bad om ursäkt, då sa han att det var helt sjukt att han tillät sig själv återspegla det han själv blivit utsatt för. Mot mig, av alla personer, som han älskar så djupt.

Jag tänker äta av det jävla guldregnet på Lilla Kärralundsgatan 6, och när jag dör i krämpor ska han säga att han älskar mig, och jag ska tro på det; Jag ska tro på det så innerligt att jag låter mig själv dö med den vetskapen och aldrig mer behöver gråta mig till sömns när han söker sig till folk som uppfyller hans behov bättre än jag någonsin skulle kunna.

Det måste finnas en underliggande faktor, någon slags förmåga att sudda ut linjen mellan kärlek och hat, en omedveten dragningskraft som jag besitter. Något som har en roll stor nog för att få folk att se förbi den narcissistiska, histrioniska, svårt psykiskt sjuka personlighet som jag präglas av i allt jag gör. Vad är det? Är det min bristande reaktionsförmåga? Mitt sätt att dissekera varje mening, varje ord, tills en roman av misstankar mot talaren har bildats i mitt psyke?

Knappast.

Men kejsarens pojke stannar på plats likförbannat.

Älskade.

Jag vet redan hur det slutar.

Jag tröstar mig med att kejsarens händer är bra mycket mindre än mina egna, möjligen tunnare, men det spelar ingen roll så länge hans hand inte sträcker sig längre än fyra pianotangenter.

Jag kan inte döda kejsaren idag heller. Han har någon i klorna, som så många andra dagar. De sover i samma säng, andas samma luft.

Kejsaren lindar alla andras armar, såväl som sina egna.

Kejsaren får aldrig dö. Man får aldrig döda kejsaren. Någon vill alltid döda kejsaren men så får det aldrig bli.

Och jag måste tala högt om kejsaren för att glömma det han håller i sin ägo.