Jag ljög för honom imorse. Fast det kände jag inte av förrän det var för sent. Och nu känns det som att det var sant ändå, för jag tar ju faktiskt allt de ger mig, utan ett enda klagomål. Precis som jag skriver om i mina berättelser. Precis som jag glorifierar i mitt huvud. Men egentligen är det bara fruktansvärt sanningsenligt.

 

Förutom den där delen där jag kommer hem och någon väntar på mig där.

 

Fast hörni, nu börjar det allt sakta men säkert rasera här, va. Fast your unstable highness har såklart redan satt igång the pity party, men resultaten lär vi se imorgon. Ni fattar själva hur mycket jag kommer rasa om inget händer. Min existens är bara en sorglig karaktär nuförtiden, jag vet liksom knappt vad det är meningen att jag ska göra. Hur beter man sig?

 

Ju mer jag tänker på det undrar jag om jag bara ska ta det jävligt lugnt?

 

Hahahahaha. Nej.

Jaha. Jag hade tydligen inget emot att leva den här veckan heller. Eller alltså, periodvis lägger man sig ju på golvet och ger upp, men nu är det på alldagliga stresstider, typ tidiga morgnar och söndagskvällar. Det brukade vara lördagsförmiddagar, men när jag sa det så lyssnade ingen. De hörde bara sig själva och tillämpade det på mig. Nu kan de göra det felfritt för en gångs skull!

 

Jag hittade ju förresten lo zucchero häromveckan, eller när det nu var. Och så idag bara, är han där. Och pratar som om det inte har gått tio månader. Eller alltså, han har ju levt hela tiden, så det är ju inte konstigt, men för mig är det det. Han lever! Hurra!

 

Hahahaha okej, i tisdags morse då. Pojkvaskern har lämnat 4 jävla meddelanden till mig, jag stirrar på den röda notifikatorn i typ tio minuter tills jag vågar klicka och det tar bara ett meddelande för mig att börja grina. Det är liksom inte bara jag som fortfarande ältar ett ofrånkomligt avsked. Åh, han är fin. Och ganska korkad också.

 

Ehh, jag är trött och kall och lite äcklad. Vi slutar här.

Har feber och diverse blodsjukdomar, men måste få ur mig att på nätterna hemsöks jag av hans händer över min rygg, och det blir inte bättre av att jag tar på mig petrolstickningen, och känner det igen, och igen, och igen.

 

Jag vänder jag mig i smärtor i 9½ timmar, och när alarmet ringer så har jag inte sovit en enda sekund. Jag går upp och får temperatursvallningar, sätter mig i soffan och ringer mamma och säger att det går inte, jag lämnar inte huset idag. Jag lägger mig igen, ignorerar telefonsamtal från folk som vill mig väl, vaknar 13.05 och dricker två koppar te för att sedan trycka ner 4 isbitar i halsen. Jag blir svimfärdig av att gå från ett rum till ett annat och jag blir påmind om hans hand runt min arm, att han efter den dagen då jag blir medvetslös på en bakgård drar med sig vattenflaskor överallt och är övertygad om att jag måste stödja mig på honom.

 

Igår morse meddelar han mig att han har köpt parfymen jag bär för att ha ännu en grej som påminner honom om mig.

 

Under mina vakna stunder studerar jag mina händer och tänker på hur han var förundrad över deras längd, och att han kallade mig elegant.

 

Jag kan inte sätta någon gräns för hur ont det kan göra. Inte när det är på ett så bra sätt.

Hahaha. Jag är hemma nu. Jag har varit det i cirka fyra timmar. Så nu kommer den väl, den utlovade depressionen. Fast den lär snarare vara på grund av stress, och helt vardagliga saker. För att jag inte är i USA längre.

 

Jag ska vara ärlig. Jag glömde bort att jag hatade att leva i tolv hela dagar.