GIck på klubb i fredags, vilket är ett okänt koncept som aldrig fallit mig in förutom i studentsammanhang. Men efter barhoppning stötte vi på vänners vänner och jag fick för första gången träffa ***** som jag beundrat och tydligen hade hon beundrat mig. I fem år har vi haft sju gemensamma nämnare och aldrig träffats, och hon ville ut, så då hängde vi med och blev ett gäng på ~10 pers som gick till "nefsen". Här är problemet, som ironiskt nog ockå inföll sig då jag senast var på klubb 2014: När man har en partner är klubb OMÖJLIGT. Zero appeal i någon typ av flört. Det tog endast totala 30 sekunder innan en man nonchalant tog tag i mig och tryckte mig mot hans skrev. När jag uppenbarligen vände mig ur hans arm och gick drog han tillbaka mig. Ingen. Chans. Sedan fick vi vår upprättelse när vi insåg att vi helt enkelt kunde ta scenen. Förlåt, alla som någonsin behövt se mig dansa.

 

Sen blev jag jätteförkyld bla bla. Idiotjag. Fattar typ inte att det är sommar för jag har inte haft någon struktur i mitt liv på två år och allt är bara en lång dröm av varierande toner. Saknar det jag alltid saknar, fruktar skoltid på okänd mark.