Vet ni, jag skulle jättegärna skriva här varje dag. Men det känns dumt, med tanke på hur hejdlöst utlämnande jag skriver ibland. Jag är så himla trött också. Det blir pauser, inget mer med det.

 

Jag tar ångestdämpande nu. Första dagarna kändes det bra, lite mysigt, som en dimma över hjärnbarken. Idag har jag tagit trippeldos och jag vill ändå dö. Jag ska dra nytta av maxdosen och trycka i mig två piller till innan läggdags och hoppas att jag klarar av natten.

 

Mitt liv. Jag bara. Orkar man ens det här? Klockan är ett på natten och jag borde inte skriva det här för inget bra kommer efter klockan tio, men jag är så himla skör. Jag har blivit så känslig. Man får inte ta på mig, man får inte stå för nära, man får inte titta för länge. Jag kan inte vara i folkmassor och jag kan inte vara ensam.

 

Jag förstår inte hur andra hanterar sina liv så väl, för jag har verkligen blivit hjärntvättad av alla som är så beroende av att vara i ett förhållande. Jag har inget sådant. Jag kan inte tro att jag någonsin kommer ha det. Jag vill bara minnas hur det var att inte bry sig och inte känna något för någon. Jag vill bara veta hur man slutar känna några känslor alls.

 

Förlåt för det otroligt opoetiska inlägget, men jag har verkligen passerat min egen gräns för välmående för länge sedan.

Det är det här som kommer hända.

 

Jag åker in till apoteket i stan, köper 100 tabletter neurol, åker hem till Julia, lägger mig på hennes balkong och röker upp alla mina cigg, slår huvudet i betonggolvet upprepade gånger, somnar, vaknar aldrig.

YOU WANT ME BE

SOMEBODY WHO I'M REALLY NOT

 

För sisådär fyra timmar senare lämnade jag Tsar Aleksandriy på tåget till Stockholm, fastän att jag hellre ville låsa in honom hemma. Men vi lär ju återses snart nog, med tanke på hur ofta jag försöker masa mig dit. Under hans femdagarsvisit lyckades vi: köpa massor av mat, se på lite film, fika lite här och där, besöka lokala vänner, bli skitförbannade på debatter som vi inte tog del i, och så vidare. Åh, pluttiz. Saknar honom redan.

 

Ja, iallafall. Jag vet liksom inte hur jag ska balansera inläggen här? Jag är inte förbannad på det sättet, jag bara lägger fram fakta på det viset. Det är en rätt svår situation jag har försatt mig i, plus att jag ser allting svart på vitt. Jag vet inte. Jag blir bara så less på vissa mönster.

 

Ja? Nej? Jag har lov nu. Jag behöver inte bry mig ett jävla skit om någon alls förutom mig själv. Och det ska jag helst aldrig någonsin mer göra heller.

Förlåt, jag har uttryckt mig oklart.

 

Kejsarens pojke är en sinnessvag, inkräktande, bortskämd slyngel med privilegier som världen inte skådat sedan jag var rik. På grund av det där sista så kan jag aldrig komma fram till vems fel det är egentligen. Mitt självhat har slagit rot runt varenda levande cell i min kropp, så jag ursäktar alltid mig själv, underordnar mig hans idiotier. Letar upp de smulorna självgodhet han tappat i sig själv, för att få honom att stå ut en dag till. Säger att vi alla är så himla stolta över honom, säger att det är en bedrift att han tog sig igenom en dag till, säger att han är så duktig som har stått ut i hela två veckor. Tack, säger han, efter många om och men. Sedan försvinner han. Han är borta sedan igår kväll. Han tror inte riktigt på det jag säger, och han lämnar konversationen. Jag gör detta, om och om igen, säger att jag är så jävla stolt, att alla älskar honom och kommer stötta honom vad han än gör, att han kan ta sig igenom även denna dagen.

 

Och samtidigt sitter jag på andra sidan och skulle aldrig tro ett skit på det jag säger. Jag vet att ingen är stolt, att ingen älskar mig som högsta prioritering. Det säger jag inte för att samla medömkan, utan för att det är bara början på kontrasten mot honom - han har ju för fan två! Två jävla stöttepelare och jag är den ena, den minsta, reserven. Och jag är så jävla dum i huvudet. Hur fan kan man bli så jävla förälskad. Hur blir självhatet så högt att man nöjer sig med detta? Hur blir det det bästa som någonsin har hänt, hur blir man så avstängd från omvärlden att han är den enda som vill ha mig längre?

 

Jag ljög inte ett jävla dugg. Jag vill bara veta vad han tyckte, har han fått veta att jag är en hora än? Vad tycker han om det? Skulle han vara stöttande för att han tror att det är det jag vill, istället för att förklara att jag måste sluta? Hur kan han inte se att jag är ett enda kort samtal från att ta livet av mig, och har varit det i snart två år?

 

Självhatet, gott folk. Här har ni hen, hen som lade 10 000 kronor på att åka till andra sidan jorden och vara någons reservhora, och tycker det är värt det även i efterhand.