you said i was
Jag har en tendens att glömma mina forna depressioner. Inte glömma i benämningen glömma bort att jag haft dem, för jag ältar dem för alltid, men jag glömmer hur det kändes. Hur det var när det var som värst. Jag försöker rensa mellan två tidpunkter och komma på vilken som var värst, men det går inte. Hur kändes det? Hur desperat var jag? Hur desperat är jag? Jag kan däremot markera vilken dag som var kulmineringen, så att säga, av depressionen. 29e oktober 2011 var jag redo att svälja blekmedel och gå vidare ner mot Hades. 15e maj 2011 drack jag vitt vin tills jag spydde, satte upp håret i någon klump, drog på mina största solglasögon och valde en låt till min egen minnesstund. Hahahaha, det är så typiskt mig. Jag skulle säkert sätta någon *fett sorglig låt :/* på repeat om jag skulle ta livet av mig.
Vad var det jag pratade om innan allt det här? Jo, just det, jag glömmer hur det kändes när det var som värst.
Men; iförrgår kväll, mina damer och herrar, då kulminerade hela mitt liv. Efter två timmars konversation med kejsarens pojke (jag får fortsätta med de här analogierna nu när jag en gång har börjat) så kändes det som att han hade tagit ett beslut som jag visste att jag aldrig skulle kunna acceptera. Så vi sa våra farväl så som vi brukar. Jag bestämde mig för att gå till sängs fastän att jag knappt klarar av det längre. Så jag gick in. Drack ett glas vatten, jag gör inte sånt. Plockade mina ögonbryn. Kollade på mina underarmar och hittade ett snett, avlångt men inte långt nog ärr precis över den första av tre ådror som löper längs handleden. Jag gick och lade mig med ansiktet mot väggen och tre sekunder senare så skrek jag. Rakt ut. Inte som när man blir rädd utan som när stämbanden kräks något jävla okontrollerat och man gråter och knyter händerna så att naglarna gör hål i handflatorna. Skrek. Och skrek igen. Något slags förtvivlansanfall, vem gör något sånt?
Dagen efter ignorerade jag det. Vägrade tänka på orden igen. Vi pratade som vanligt. Det hela resulterade i någon slags vanföreställning om att allt var bra. Idag kom jag på att det nog var så. Jag gick tillbaka i onsdagens konversation och såg alla missförstånden. Satte mig in i andra perspektiv. Helt otroligt att jag kan göra sånt när det kniper. Det är helt otänkbart i vanliga sammanhang.
Jag mår bra. Men jag undrar om onsdagens ödesvrål gjorde ondare än mina forna kollapser. Svaret borde vara nej, då de var utdragna depressioner som störtade in i sig själva, men jag vet att det här var värre.
Det här var inte jag som var självisk och trodde att jag förlorat någon. Det här var inte avundsjuka över någon annans lycka. Det här var inte ilskan över att inte vara universums mittpunkt.
Det var två personer som under en kvälls tidslopp fick uppleva hur det skulle kännas om de var tvungna att nå insikten att de aldrig mer skulle kunna bli vad de en gång varit.
Det var ett missförstånd som fick oss att tro att vi såg slutet.
Jag mår bra.
övriga insikter
- Får hjärtflimmer av att vänta. Vänta på samtal. Vänta på tillfällen. Vänta på slutet.
- Tidsloopen. Den hände första gången i Augusti förra året och sedan ytterligare en gång som jag har förträngt. Inatt kom den igen fast den loopade inte. Den bara sträckte ut allt. Vid fyratiden reste sig en gestalt ur fönsterbläcket men den gick vidare.
- Dödsdyrkande anorektiker.
- Alltså. Jag vill verkligen bara vara dyr.
vila i skönhet och älska i död
Jag spenderade midsommarveckan hos Prins Alexanius, så nu har jag fyllt sommarens händelsekvot. När jag satte fötterna på centralens osedvanligt utslätade asfalt så visste jag att så fort jag kom in i bilen skulle det rasa, så jag stod där ett tag. Trummade med högerfoten. Funderade på att röka men det luktar så mycket. Tänkte springa till spårvagnarna och kanske åka hem till - vem? Vem finns det? Funderade på att gå in i centralen och köpa en biljett till Bålsta, utan retur, ringa mamma och säga att tåget hamnade på fel spår och åkte tillbaka. Hade nog suttit på stationen då och inte vågat åka hela vägen hem till Alex för att jag skämts, och för att jag vet hur klängig jag är. Jag kunde ha kommit fram mitt i natten och gråtit och bett om ursäkt. Och kanske insisterat på att sova i badkaret för att inte störa någon. Och gråtit, ja. Fast mamma stod redan på parkeringen och det där med att gråta, det var tvunget att komma. Inte hos Alex. Inte i bilen. Jag ringde Julia och bad henne träffa mig nästa dag. Hon kanske förstod. Antagligen inte. Jag sa det ju inte.
Vi satt på le pain francais uteservering, utan askfat, så jag fick fimpa på kaffefatet. Jag kunde inte äta den dumma sockerklumpen som jag köpte. Knuffade den mot Julia. Sen började det regna. Vädret förstod iallafall.
På måndagen kom det. Jag sprang in och ut ur mitt rum för vad de än sade så kopplade jag det till att jag var hemma, och fast där. De sa 'Stockholm', 'Dricka', och allt annat som var slut. Det var så konstigt jobbigt. Att låta hjärnan sitta i oxytocin i sex dagar och sen komma hem. När det blev kväll tänkte jag att jag snart skulle få sova. Och röka på verandan först. Fast jag har inte en veranda. Alex har ju den.
Jag kom hem för elva dagar sedan och nu vill jag inte göra nåt mer. Någonsin.
febergrad
Det händer att kejsaren går emot sitt arv och börjar använda sig av mitt språk. Det känns tryggt på något sätt - att en person med såpass mycket makt över den där lycklighetsfaktorn i mitt liv har ett intresse för mina egna kunskaper. Det är sådant jag bara inser när jag blir invaggad i falsk belåtenhet av avlägsna gitarrer som för tusende gången i mitt liv ger mig konstiga déjà vu-upplevelser i form av ökensand och mjölk.
Blomstrade, åldrades, gick - men vart?
