För att citera det bästa julkortet jag någonsin mottagit:

Nu e d jul

D e inge kul

 

Det är inte ens jul längre. Annarsch då? Alla nöjda med sina presenter? :) *kafferep* Gud, vad ska det bli av mig nu. Är det inte jättekonstigt att hur många jobb man än söker så får man aldrig ens ett mail tillbaka. AHH VAD ÄR DET HÄR INLÄGGET VARFÖR ÄR JAG 40 ÅR GAMMAL

 

Vad gör man nu när man har blivit jättejättejättekär och inte borde prata om det för det skulle bara förstöra allt :-(

En grej som många nog aldrig lär sig är att om man bara säger det man tänker (till en acceptabel grad, då) så är man sig själv hela tiden. Tänkte häromdagen på hur det var att vara 13-14 och äsa igenom ett sms 20 gånger innan man skickade det. Arrangera om kommatecken och enstaka ord för tänk om det finns något att bli hånad för. Sen inser man att ju mer man driver med sig själv, desto mindre gör andra det. Sen inser man att man kanske inte ska vara vänner med folk som alltid är ute efter att hacka på aviga detaljer till att börja med.

 

Har blivit psykoanalytiker av att vara så mycket med mig själv men iallafall. Jag: stressad av att ha ett lugnt liv. Det enda jag någonsin lovat mig själv är att jag aldrig ska vara en sån person som "hatar julen" av diverse anledningar men jag räknade aldrig in i ekvationen att i mitt liv kommer jag komma att vara ensambarn i en skiljd familj som firar skiljd jul med nya partners och helt absurdt nyfikna pensionärer till släktingar som fan ska ha ett helt 24-timmarsschema på hur min julafton kommer se ut. Jag har fullt upp med att över att låtsas vara ett kön och sen ändå vara övertygande som det andra trots min cismundering. Hahaha. Även, snälla, låt mig inte få julklappar av Pappas Nya Tjej. Det är obekvämt och otajmat nog att bli inbjuden till hennes familjs julhäng, och att hon sedan ska vara i mitt tvårumshem hela julafton och juldagen. Hon är perfectly nice som jag alltid säger men jag har bara haft en (1) skiljd jul innan. Det är så konstigt att man i vilken ålder som helst kan bli blindsided av föräldrakonflikter.

 

Annat: Får jätteångest av att behöva "se ut" som den identitet man presenterar sig som för det räcker ju inte att bara säga det. NÅGON frågade om jag hade min hårförlängning för att jag hade träffat min mormor samma dag vilket är 1. sant, men är det på något sätt tabu för mig att se ut på det sättet bara för att alla numera vet att jag är en kille? Själv har jag varit fullt medveten sedan 14 års ålder och ändå alltid klätt mig exakt såhär. Det har inte varit av rädsla. Jag har alltid gjort ett aktivt val.

 

Jag pratar alltid med C om att allt hade verkligen varit 500% enklare om jag bara hade varit en cisbög som gillade smink. Det är ju ändå "coolt", på något sätt. Hade kunnat vara instagramfenomen och "så himla unik och stark(:" eller något. Men transpersoner får ju inte vara det. Folk lär ju tro vid det här laget att jag har "ändrat mig" eftersom jag aldrig "klär mig som en kille". Inte för att bli för personlig och grafisk men jag klarar verkligen inte av den här tillvaron efter att ha varit med C som förser mig med artificiella könsorgan och ser världen som jag vill. Att bli presenterad som Han för vem som helst oavsett situation och utseende.

 

Jag känner bara en till transperson i hela Sverige och den är i Stockholm. Jag är så ensam.

Det var 300% enklare att säga hejdå den här gången. Förra gängen revs jag liksom bort för tidigt, inom en tidsram där jag lätt hade kunnat stanna längre, och det drev mig till vansinne. Denna gången spenderade vi vår tid rätt, under en längre period också, och det var mindre som ett besök och mer som att prova på ett boende. Mamma sa att om det inte var för att hon försökte få in sin man i landet så hade hon sponsrat mitt medborgarskap. På Dulles International Airport grät jag i kanske sammanlagt tre minuter istället för nio timmar. Vi ses snart igen. Så är det ju bara. Vi ses i mars, sa dem. Vi betalar halva din biljett. Vi får se. Men faktumet att de vill var nog för att jag skulle känna mig säker och behörig.

 

Nu är jag tung i hjärtat för att jag saknar bilfärder och fikapauser men jag klarar det. Har julhandlat och tagit hand om mig själv. Men på natten kommer jetlag och jag får aldrig sova för jag är van vid sex timmars tidsskillnad och att han håller om mig när jag somnar tidigare än honom. Skrev till honom på natten och sa att det går liksom inte ens att låtsas att jag vill sova. Han sa att mamma hade gråtit för hon saknade mig och hon var rött på att folk hon älskade lämnade hemmet. Jag saknar att få grilled cheese och sweet tea från dunkin donuts. De hade gjort det hemmagjort igår och saknat mig.

 

En natt var mamma ledsen för att det var så mycket ont i världen och hon var tvungen att se döende barn i krig på tv och inte kunna hjälpa dem, och C sa att hon har ju iallafall gett mig en plats att stanna i en månad. Och hon sa "men det är inte samma sak, det är ju bara mitt barn som jag ger en sovplats till".

imorrn åker jag härifrån. de vill ha tillbaka mig igen till våren. 

 

(Hans mamma kallade mig hennes barn iförrgår)