Det var 300% enklare att säga hejdå den här gången. Förra gängen revs jag liksom bort för tidigt, inom en tidsram där jag lätt hade kunnat stanna längre, och det drev mig till vansinne. Denna gången spenderade vi vår tid rätt, under en längre period också, och det var mindre som ett besök och mer som att prova på ett boende. Mamma sa att om det inte var för att hon försökte få in sin man i landet så hade hon sponsrat mitt medborgarskap. På Dulles International Airport grät jag i kanske sammanlagt tre minuter istället för nio timmar. Vi ses snart igen. Så är det ju bara. Vi ses i mars, sa dem. Vi betalar halva din biljett. Vi får se. Men faktumet att de vill var nog för att jag skulle känna mig säker och behörig.

 

Nu är jag tung i hjärtat för att jag saknar bilfärder och fikapauser men jag klarar det. Har julhandlat och tagit hand om mig själv. Men på natten kommer jetlag och jag får aldrig sova för jag är van vid sex timmars tidsskillnad och att han håller om mig när jag somnar tidigare än honom. Skrev till honom på natten och sa att det går liksom inte ens att låtsas att jag vill sova. Han sa att mamma hade gråtit för hon saknade mig och hon var rött på att folk hon älskade lämnade hemmet. Jag saknar att få grilled cheese och sweet tea från dunkin donuts. De hade gjort det hemmagjort igår och saknat mig.

 

En natt var mamma ledsen för att det var så mycket ont i världen och hon var tvungen att se döende barn i krig på tv och inte kunna hjälpa dem, och C sa att hon har ju iallafall gett mig en plats att stanna i en månad. Och hon sa "men det är inte samma sak, det är ju bara mitt barn som jag ger en sovplats till".