Han ringde aldrig.

hålla käften, tysta pessimisten, bara vara din vän

en stilla bön om lugn igen

att slippa ta besluten

 

Och inte mitt eget liv utan omständigheterna som utspelar sig nu, så tänkte jag göra en grej. Ni vet när par har varit ihop i x antal år och vill ge råd till alla andra par med total negligens mot att alla människor är individer med separata tankar och känslor och uppfattningar? Det är jag nu. Jag och mitt extremt framgångsrika tio månaders förhållande :-))))) Skoja det är inte ens den vinkeln. Ska prata distans. Kul. Varför stakar jag upp detta som om jag är en ståuppkomiker som inte vill släppa in pauser i min monolog

 

Såhär upplevde jag min resa till det mansätande djävulslandet;

 

Redan andra dagen efter hemkomst försökte jag tro att jag fått perspektiv på mig själv. Och så fortsatte jag varje dag. Analyserade känslor som bara var ett dygn gamla som om jag skulle hinna gå igenom 639502 stages of sorrow på en vecka. Som om varje dag var ett steg närmare att må okej igen? DET ÄR INTE SÅ. Men det var säkert också bra för min personliga utveckling eller något.

 

Om vi ska gå händelserna i förväg för att hålla kvar uppmärksamheten så blev inte händelsen neutral förrän ett år senare, alltså i vintras. Då var det långt bort nog för att jag skulle kunna vara objektiv kring vad som hänt. När jag inte längre kunde säga "förra vintern" angående när jag senast såg honom så hade tillräckligt med tid passerat. Och detta är såklart väldigt onyttigt beteende eftersom enda anledningen att det är okej är att jag har glömt väldigt mycket kring vad som hände, och att våra känslor utvecklats väldigt mycket sedan vi senast sågs. Så, ett år är tiden det tar för att hjärtat ska sluta göra ont, och även tiden det tar för att hjärnan ska tappa intresset för det kroppen upplevde då.

 

Jag trodde det svåraste var att sitta hemma veckan efter, men det svåraste var 1. att säga hejdå (såklart) och 2. ett par månader senare när jag slutade fungera helt. Detta förstår jag inte förrän nu, men det var så jävla svårt att fortsätta med någonting alls. Första månaden försöker en distrahera sig, pratar väldigt mycket med dem runt omkring sig, osv. Berätta allt. Jag kom hem i januari. I mars kunde jag knappt stå upp längre. Julia sa att varje gång vi ses fanns det mindre och mindre av mig.

 

Sedan började det göra jätteont när han gjorde saker med andra. Alltså typ umgicks med kompisar. Pratade om andra. Varför inte mig? Blev väldigt knäpp av att han inte uttryckte sig om mig så mycket som jag tänkte på honom. Det hade varit så himla viktigt för mig att bara ANDAS men det gjorde jag ju inte heller.

 

Sedan blev vi ihop på riktigt och har bråkat asmycket. Ska göra detta till en broschyr!! Guiden till en miserabel existens

Jag önskar att jag älskade min mamma. Jag önskar att jag var Chantelle i celebrity big brother uk 2006 som bara pratar om sin mamma. Som är van att ringa sin mamma tio gånger om dagen. Som vet att hennes mamma har uppfostrat henne och tagit hand om henne ochh brytt sig om henne. Jag önskar att jag och min mamma någonsin hade haft ett långt samtal som handlade om mig. Jag önskar att de gångerna jag var liten och tänkte att nu, nu ska jag ha en lång seriös diskussion med min mamma som de har i filmer och hon kommer ge mig goda råd och ta mig seriöst och det kommer inte vara obehagligt för hon är min mamma - jag önskar att hon inte hade blivit arg på mig för att hon trodde att jag ljugit, eller borstat bort det för hon inte förstod att jag var ledsen, eller sagt "Jag förstår inte" och jag gav upp för det var för svårt.

 

Jag önskar att jag älskade min pappa och han hade uppfostrat mig strängt men jag hade förlåtit honom och han hade varit mer än en konstig, rolig rumskompis. Jag önskar att han lärt mig något som inte var hur man slåss eller hur man vinner ett bråk genom att vara en helt genomvidrig person som skrämmer alla i sin närhet. Jag önskar att det inte var så att den enda gången han sagt att han älskar mig var när han var full på soffan och jag var nio år. Jag önskar att den första gången jag såg honom full inte var när jag var sju år, och jag var dum och försökte hjälpa honom, och förklarade hur en satt på en stol. Jag önskar att han inte tog in alkoholismen i vårt hem och förstörde så stora delar av mitt liv. Jag önskar att mina kompisar inte sagt hundra gånger om; så trevlig din pappa är.

 

Jag önskar att mina kompisar inte hatade min pojkvän och tyckte han var hemsk. Jag önskar att folk inte sa "så länge du är lycklig så" för det är så genomskådligt - jag önskar att jag inte bodde här utan med honom och inte behövde höra något mer.

 

Jag önskar att han kunde be mig flytta in. Jag önskar att vi inte närmade oss vår ettårsdag utan att ha sett varandra.

 

Jag önskar att jag inte hört min pappa kalla min mamma för kossa, kärring, idiot, hora. Jag önskar att han aldrig fått för sig att det var ok sålänge han bad om ursäkt nästa dag. Jag önskar att han inte gjorde om det varje kväll. Jag önskar att jag aldrig blivit indragen i bråk. Jag önskar att mina lågstadielärare hade kunnat se igenom mig och förstått att "Jag gjorde inte läxan för jag hittade den inte" betydde "Jag gjorde inte läxan för jag satt och lyssnade på mina föräldrar som skrek på varandra hela natten".

 

Jag önskar att jag hade fått självförtroende av mina föräldrar. Jag önskar att jag hade fått fler vänner i fritidsaktiviteter och vågat gå på mer än en lektion i dans, en termin i cello. Jag önskar att jag inte låtit mig själv bli utmobbad ur kören. Jag önskar att jag inte låtit mig känna mig ful och tjock och jobbig och lättstött hela min barndom. Jag önskar att jag inte lyssnat när varje kille i 4B kallade mig saker. Jag önskar att jag sagt ifrån när Thea klämde mina fingrar i en dörr och skrattade eller när david slog en hammare i axeln på mig på träslöjden. Jag önskar att jag inte fortfarande var ledsen över att ett random på en hemmafest förra året sa att jag såg ut som att jag kunde vara Sointus mamma.

 

Jag önskar att mina föräldrar kändes som föräldrar och som vänner och som en familj. Jag önskar att jag kunde gå till dem och säga att jag kan fortfarande inte gå undan från vågen, att jag skulle vilja gå till en psykolog för jag har varit ledsen väldigt länge, att jag skulle vilja gå till en doktor för jag är väldigt säker på att jag har en blodsjukdom och den är anledningen till att jag är helt säker på att jag aldrig kommer få barn.

 

Allt det här.

 

Men det enda mina föräldrar vet är att jag hatar svamp och lök och yoghurt.

Hej. Hur leverar ni jobbiga nyheter till folk? Alltså om er själva. Jag är inkapabel till att vara seriös någonsin och måste vara jättepackad. Hatar följdfrågor. Hatar sympati fast bara från vissa håll. Älskar att vara en hjälplös bebis i ett förhållande. Hatar det med kompisar. Mvh jättevanligt beteendemönster.

 

Sedan tycker jag att jag har tagit musten ur mycket också? Hade varit skillnad om detta varit det första stora kaoset. Men det är det inte. Det har varit ätstörning, självskadebeteende, tveksamt medtyckande, depression, blodsjukdom, ångest, hälsa-på-kille-på-andra-sidan-jorden-som-har-pv-men-kanske-tycker-om-mig, inte komma in på utbildning, kille-hälsar-inte-på-fast-han-lovat. Vem skulle ens tro på att något mer har hänt nu? Jag gör typ inte ens själv det? Hoppas nästa grej är leukemi så kan jag snitta mig i ryggen och blöda ut.

 

Har ont överallt nu. Det är kallt hela tiden. Någon kommer hem och jag tappar matlusten. Får uppstötningar så fort jag är utomhus. Tycker synd om min hund för att jag dragit in honom i ett sorgligt liv. Vill väga minimivikten igen och inte kunna stå upp. Somna av ångestdämpande. Gå igenom dagar där alla är arga på en, hela tiden, varje dag. Killen ringer aldrig. Uppdaterar bara sin blogg om hur han ska spendera natten med kejsaren. Skickar aldrig meddelanden.

 

Och så en dag får en åka till skärgården och ha en heldag med jättesnälla kompisar som bara vill ens bästa och är lite berusade också men det är då de är ärligast och när en kommer hem ska ens föräldrar skilja sig.

"I'll call you later" är typ bättre än "I love you" vid det här laget och vad innebär det!!!!! Det innebär att jag mot alla odds fortfarande är kär i idioten :-(

 

Drömde att han skrev till mig och sa att han ger upp. Han försökte säga hejdå och jag kunde inte göra någonting. Vaknade och visste att det inte hade hänt på riktigt och somnade motvilligt om. Sen fick jag skuldkänslor över att jag ens kunde somna. Sen grät jag när jag kollade på desperate housewives? Blir emotionell av bebisar fast på ett empatiskt sätt, typ att jag vet hur det är att vara ett väldigt ledset barn. På tal om det så måste jag starta min gamla dator och rädda några dokument med dumt skriv i.

 

Vill ta världens varmaste bad men det finns ju inget jävla badkar!!!!

 

Fyller år om två månader och tycker alla ska göra en kupp och samla ihop en resekassa till mig som present

Det är knappt så att jag kan bärga mig att ha på mig höstkläder igen. Knappt så att jag kan hålla mig från att kasta mig på telefonen och fråga exakt varje person i mina kontakter om de vill ut och ta ett glas vin. Av någon anledning låter det som mer av ett commitment än att ta en öl men jag kan inte ens låtsas att jag kan dricka öl. Det är väl psykiskt det också, antar jag. Sen vill jag förresten bara dricka med kanske sammanlagt 3 personer i min kontaktlista.

 

Ett jätteskönt minne jag har är att vara ensam på konferenshotell i Stockholm, hissen är mörkröd, fönstrena går att öppna på vid gavel men jag har inga cigg och det är ändå förbjudet att röka. Alltså, cigaretter? Världens bästa grej. Har rökt i kanske tre år och det är fortfarande så jävla kul?

 

Ett till är när han är uppe i varv på sin veranda och jag sätter mig på marken och säger lugn. Det är över nu ändå, sitt ner. Det är den 6e januari 2012. Han somnar i min famn på soffan klockan 5 på morgonen.

 

Har slutat älta att han inte kom hit och börjat tänka att jo, jag skulle nog lägga 10 000 till på att åka dit igen.

Alltså ni ANAR INTE!!! Vad jag har gått igenom, eller snarare hållt mig utanför, men det är typ den enda grejen jag håller mig från att prata om här. För det är inte mitt fel och inte mitt ansvar. Men det är mitt problem. Det blir det. Och nu faller det sig så att det skulle sitta fint med en partner som ville ha en framtid med en.

 

Men ang. roligare saker så är mannen i två inlägg tillbaka min italienska barndomsväns pappa och han är sååååå snygg?? Eller charmig men ni vet. Med fem glas vin i kroppen fick jag på knagglig italienska be om en cigg och han satte den i min mun och tände den åt mig. Ni vet när man lutar sig ner i flamman och kollar upp som ett jävla fån. "Den här vinkeln igen om fem minuter lr??" Tänkte jag inombords men jaja. Han höll om mig ett tag. Men slutklämmen är att han kallade sig min daddy hahhahahhhahahah alla mina drömmar = där och då. Fast daddy på italienska är babbo. Därav tidigare rubrik osv. Fan, han var så jävla snygg. Han bad mig flytta dit. Dick bigger than the tower I ain't talkin' 'bout eiffels. Skoja hahahahah JAG BEHÖVER JESUS I MITT LIV.

 

På ett deppigt ämne igen, eftersom det faktiskt är det majoriteten av händelserna i mitt liv är så hade jag gått upp i vikt häromdagen och slagit rekordhög siffra så nu äter jag inte längre vilket verkligen inte går att dölja för NÅGON???? Lämna mig ifred ni är ju sjuka kontrollfreaks hela bunten. Försökte mig även på mina ångestdämpande igen men glömde av dem efter ett dygn så nu har jag världens minsta avvänjning från ataraktika.

 

Men årets största skämt är att jag trodde att jag skulle få ligga denna sommaren men nu närmar vi oss istället vår årsdag utan att jag har jävla hållt honom i handen på 1½ år.

Går igenom allt mellan himmel och jord just nu och han försöker inte ens hindra mig från att dö??