finns det någon stödgrupp för folk som är i stadiga förhållanden men känner sig som en höggradig bitter singel

nä men vad gör ni då!! tänk om en kunda börja skriva *fint* igen men igår satt jag i linné och drack mig blind med lisa. alltså ingen dricker så mycket som jag gör i mitt sällskap. lisa ba, "nu är du i det stadiet där du tror du är på väg att nyktra till men du är långt ifrån", och jag ba, vet du, att alkohol är allt jag har. min bästa känsla är att vara full. om någon erbjöd mig heroin så skulle jag ta allt. och då är jag inte ens så olycklig längre. fast mitt största frågetecken är om jag kanske varit olycklig så länge att jag tror att detta är medelpunkten, och jag kommer vakna en dag och så kommer det kännas som pärleportarna men det var egentligen bara ett lugn utan konsekvenser. det känns dock som något sorts stadie av lycka även för en person vars partner inte knullar andra hahahahaha

 

obs det är inte alls det som är mitt problem det är bara en så himla bra konversationsstartare

 

ska dricka igen imorrn kommer säkert bli hindrad från mina sanna ambitioner (döden) då med

 

har väl blivit ersatt i någon mån men vet inte av vem samt att jag tycker ju ändå alltid det oavsett vad det är som egentligen pågår

 

Nej just det, det var ju det här också; Det blev inget med något besök den här sommaren heller. Har vetat det länge. Säkert en månad. Fast han sa det inte förrän för, få se, fyra timmar sedan. Sa inte att jag förlät honom den här gången för det gör jag inte. Sa att det var ingen ursäkt, något av det han sa. Han sa att han hade inte förstått tidigare, hur mycket fel han hade gjort. Nä. Och det är inte slut bara för att du förstår det nu heller.

 

Så tänkte jag, just det, det här är ju midsommarveckan, då får jag ju veta om jag kommit in på konstskola!!

 

Glömde jag nämna att på studentfesten grindade jag på min minst 10 år äldre historialärare? Samlandet av äldre män påbörjas NU, det ska det här ansiktet fixa!! (Har såpass mycket daddy issues, kram på er)

 

Var på arbetsförmedlingen och kvinnan jag pratade med efter två och en halv timmes väntetid sa att jag "verkar inte så motiverad att jobba" när jag sa att jag ville jobba deltid samtidigt som jag studerar :-( så tog hon bort alla yrkesval jag gjort och sa att jag var obestämd och oförberedd och, citat, "rökt". Signerat, vuxenlivet. I vanlig ordning grinade jag till mamma fast jag höll tårarna inne men hon hör ju sånt ändå.

 

Vill typ dö på riktigt nu hellre än att ta tag i blanketter och rapporter och inskrivningar

Är så småaktig men såhär är systemet; Han lägger ut bilder på dem tillsammans - Jag gillar bilderna - Går in på mina tumblr likes dagen efter - Tar bort bilderna ur mina likes. Alltså förlåt men jag står inte ut. Det är inte personligt eller att han ens har två partners, utan jag är bara avundsjuk på möjligheten att umgås med honom fem dagar i veckan. Hur kan han göra så mot mig? Försökte förklara att jag kände mig åsidosatt och han sa "Sorry if I hurt you" och jag sa att du kan säga förlåt hur mycket du vill men det betyder ingenting för mig förrän du börjar lägga ner tid på mig också. Det har såklart inte hänt.

 

Okej, jag tog studenten igår, hurra!! Fick en ny dator och guld och pengar. Och vin. Var på trädgården i fyra timmar och grindade på min historialärare. Tequilashots är en bra idé såhär ofta: ALDRIG. En kille låg och blödde på trottoaren utanför när jag väntade på skjuts. Det var kul men känner mig alltid äcklig. Beter mig äckligt när jag är full. Vet inte om det är min riktiga åsikt eller en reflektion av hur samhället tycker att jag ska bete mig när jag är full och i klackar. Inget blir någonsin så bra som jag vill för jag kan inte låta livet vara varierat. Det har alltid varit så, jag har aldrig accepterat att jag får vara flera saker samtidigt, i samma person. Det känns som att jag måste välja. Trevlig eller boss bitch. Söt eller ice queen. Osv. Kan fortfarande bli ledsen för att jag är för lång och elak för att vara sårbar på ett bra sätt, ingen kommer vilja hålla mig i famnen och stryka mig över håret.

 

Jag är så jävla ensam