Första gången vi pratar är jag 14. Han har skrivit ett verk inspirerat av min väns målning. Jag skriver till honom och säger, jag vet att hon kommer uppskatta det här, hon kommer bli jätteglad. Han tackar och vi pratar lätt om annat.

 

Första gången vi har en riktigt konversation är jag 15 och samtalet är flera timmar långt. Det är som alltid när man hittar en ny vän. Allting stämmer överens. Allting är gemensamt.

 

Första gången vi ses är jag 17.

 

--

 

Det här utkastet började jag på igår och trodde att jag skulle skriva en personlig, romantisk grej och att alla skulle förstå mig. Och nu kommer vi säkert göra slut för att han är en jävla vårdslös, otillräcklig idiot. Snorunge. Idiot!!! Fan jävla helvetes kuk. Blir så jävla arg också för till och med vid såna här tillfällen så tänker aldrig själv på att göra slut. Jag tänker att han kommer göra det. Men jag kommer aldrig göra det för jag vet att det blir inte bättre än såhär. Och jag vet att ni tror att jag förtjänar bättre än det här och har en hel värld framför mig men ni är fittor lol

 

Tror ni inte att jag själv vet att det här är den enda personen på denna runda jord som någonsin funnit mig attraktiv. Tror ni inte jag VET att er statistik är högre. Och jag vet att det bara är nummer och skit!! Tror ni inte jag vet!! Att den enda personen jag legat med föraktade mig och antagligen inte ens skulle känna igen mig om vi sågs nu. Är på så genomvidrigt humör för inte ens min partner som jag varit med i ett år om drygt två veckor kan älska mig eller se förbi mina fel. Fuck me vad meningslöst livet är, det passerar inte en dag där jag inte tänker på att dödsknarka. Prostituerade är alltid stenfula och det är jag ett levande exempel på

Dew-drinker, opium-eater,
I have seen your mouth transfigured
By the fragments of ancient fevers.

It was a wild, strange sound.

Honey-seeker, sun-worshipper,
I have heard the wind in white cedars
And black poplars.

It was the colour of wet narcissus.

River-walker, crocus-gatherer,
I have tasted the petals of acanthus
And Thessalian iris.

They were but circles of salt.

Han kallade mig något väldigt elakt igår. Men det var ju mitt fel, också.

Oj, det är augusti nu (EDIT: hahahahhahah det är september). Jag har ett jobb. Jag har den mest hatade av yrkesroller och jag vill dö varje dag men det vill jag ju oavsett situationen så det är väl lika bra att tjäna pengar på det. Börjar gråta på bussen ibland men det är orelaterat. Att folk medvetet lämnar mig ensam i ena lunchrummet är väl inte heller mer än jag förväntat mig.

 

Jag orkar inte ens. Nu närmar vi oss vår årsdag så det här kan inte längre vara en klagocentral för om en är såpass länge i ett förhållande så får en ju välja ja eller nej, inte fortfarande stå och klaga på så och så.

 

Alltså jag växte upp i något slags vakuum som bara slet självkänslan ur mig och sen byggde jag långsamt upp den tills jag blev bäst, men sedan måste en tydligen komma ner från det berget igen? Nu hatar jag mig själv ju äldre jag blir. Inte på ett osäkert sätt utan att det inte ens är jag längre. Eller om det någonsin har varit det. Känns som att jag alltid måste tvinga folk att förknippa mig med en karaktärisation av något som är hälften igenkännande och hälften idoliserande - från min sida alltså. Jag har försökt vara så många olika personer och nu sitter jag fast i något passerbart. Folk ser tofs, ögonbryn, kappa. Jag är precis som alla andra. Men andra personer ser ut så för att de vill, inte för att de inte har något annat val.

 

Det var en kund som blev så jävla arg på mig i telefon i förra veckan också och det har jag inte släppt. Alltså det är verkligen helt förbjudet att åt sig av sådant för då kommer en bara gå under men fy fan vad arg han var. Det var jag också först, sen blev jag liten och rädd och nu har jag känt mig som en femåring i flera dagar. Det är så jävla sjukt när folk bara är helt elaka mot en? Hur kan en göra det med gott samvete?

 

Iallafall så är det så mycket fel på mig och min situation att hjärnan svämmar över så fort jag ens försöker analysera det. Jag är bara ledsen. Igen.