oj ok har ingen riktig uppdatering. var i göteborg förra helgen och saknar verkligen stan men gick DIREKT in i samma omgivningsdepression hemma i lägenheten. mörka katakomberna, en pappa som vill flytta ut mina saker. jag som lagar mat själv. sen var jag ändå ledsen över att åka därifrån igen. alltså? är det bara konventionellt? åhhhh får nerver för snart öppnar visumansökan sen är det 7-8 månader av tystnad. ska inte berätta för mina föräldrar eller vänner, ifall att jag får avslag. det är så många moment, så mycket som ska klaffa. klarar inte förväntan.

vet att det alltid är nåt så nu avklarar vi det med en gång: är jätteförkyld. nästa!

 

jag har det jättekul. trivs jättebra, har bra klass, bra kompisar. vi försöker organisera stora häng osv. äter god mat. målar i verkstan och har snälla, feministiskt lagda lärare som gärna tar diskussionen. såg mitt namn skrivet på ett städschema och det kändes som något nytt. jag har aldrig sett det skrivet av en auktoritet som ett officiellt faktum. för att det inte är det, såklart, men av den anledningen är det snällt av dem. på måndag åker vi i minibuss till skåne och målar naturen. jag har ett bra, stöttande förhållande. jag är glad. konstigt att man inte vet det hela tiden fastän att allt är bra. men jag är lycklig.