Jag vet att ett av inläggen jag gjorde under resans gång var argt. Jag var arg också. Jag var arg flera gånger. Oftast för att jag tyckte att han glömde saker. En natt frågade han mig vad det var och jag hade det i huvudet, en hel lista, men jag kunde inte säga det. När vi gick och la oss höll han om mig ett tag sen sa han att han skulle sova för han hade jobb nästa dag. När han släckte ljuset insåg jag hur töntig jag var och hur lite ilska jag egentligen hade så jag la mig mot hans rygg och bad honom tända igen. Sen sa jag det enda jag visste. Att jag hade ångest. Att jag inte ville hem igen. Att jag inte ville vara ifrån honom mer. Att jag aldrig skulle ljuga för honom.

 

Det är ingen som förstår att han är det enda riktiga hemmet jag har men det ska inte hindra mig från att hamna där till slut.

you say you wanna take me to your bed
but it's hard to know
maybe it's because we're off our heads
maybe, this is love

Jag är inte redo att prata om det. Jag kommer aldrig vara det. Ingen förstår på samma sätt som de förstår där borta. I två veckor bara svepte jag fram i den nylagda kontinenten och hängde på mig mer och mer guld varje dag. Rökte i en bil. Förlåt, rökte i VÄRLDENS BÄSTA BIL. Kejsarens bil. DEN kejsaren. Hela mitt livs anti-hjälte, den smartare halvan, den föredragna partnern. Han säger åt mig att sitta fram och att vår fd gemensamma make ska sitta bak. Alltså, jag älskar kejsaren. Han är den smartaste jag vet. Vi satt på starbucks och han vek pappersstjärnor av sugrörspapprena.

 

När jag låg med kejsarens pojke så var det inte ett misstag eller något av bara farten, det var mer som "det skulle vara konstigt om vi INTE gjorde det här". Efteråt sa han "Jag frågade min kille innan du kom hit om det var ok att jag gjorde allt det här med dig och han sa ja. Jag trodde det skulle hända redan igår"

 

Ok planera mer då jävla freak hahahhahah?

 

Dör av saknad :-( men nu ringer han mig snart så fort han slutar jobbet

Detta har hänt: näst sista dagen kysser han mig. Cirka 700 gånger. Med hela kroppen. Nästa dag, alltså igår, ska jag hem på eftermiddagen. Vi vaknar, kysser varandra, vi har sex, vi köper kaffe, jag åker hem. Han är min bästa vän. Han kan inte dölja sina märken på jobbet. Inte jag heller. Älskar honom. Så mycket. Min allra. Bästa. Vän.

 

(kolla. de märkena har jag gjort med tänderna på hans hals)

Det är värre den här gången. Alltså bättre. Förstår inte att jag kommer behöva åka. Allt är perfekt här.

Minns ni sist jag skulle åka? Och jag sa att jag älskade att leva just då. Det är så nu med. Jag tror att förväntan raderar många saker man annars skulle hänga upp sig på. Jag älskar verkligen USA. Det tilltalar min dumma, naiva, lyxbesatta sida. Det skadar inte att vi ska bo i hans pappas trevåningslägenhet. Det skadar inte att det är vår. Det skadar inte att jag är snygg. Så nu är det soligt i alla dagar fram tills jag flyger och jag dansar runt till Blondie. Varför måste allt ta slut?

 

Han skrev till mig och sa "I care so much about you and I want to be so affectionate with you but I'm scared of hurting you and jerking you around because you deserve the best" och jag sa Ok. Var öm med mig då. Alla nära förhållanden behöver inte innebära romans.

 

Jag hoppas jag har rätt annars går det helt åt skogen för mig hahahhaha :-(

 

Just det jag kom ut via instagram också och självklart hördes det inte ett ljud från de kristna öborna