Jag vill bara lägga in massa fula bildcitat från tumblr här hela tiden, sen kommer jag på att ingen bryr sig. Inte ens jag. Jag vill bara bli ett björkträd och knäckas i en storm eller dylikt.

 

Ni vet i alla reality shows när programledaren pratar om hur fult det är att ge upp och hur oattraktivt det är. Alltså? Missade typ den delen av moralinlärningen för jag fattar inte hur just DET kan vara så fult. När jag är ledsen, alla ba, det är okej att vara nere, bara man aldrig ger upp!

 

Jag har gett upp för flera år sedan, kan vi bara lära oss det någon gång. Jag har antagligen världens fulaste insida, riktig homewrecker maneater etc. Förutom att då ska man ha ett existerande socialt + romantiskt liv samt killer looks och jag har avtagbara ansiktsdrag och snea tänder.

 

Ok, sitter här och grinar till mad world, uppenbarligen. Hejdå.

Det var du inatt igen. Du skrev krönikor, i ett hus med rankväxter. Med en hel grupp författare. Ni alla ville vara bäst men jag minns bara dig. Feminister och bolsjeviker, du skrattade åt något av dem, men du skriver för fort. Du läxade upp någon och du rymde, så som jag pratar om huvudkaraktärer i filmer. Vill inte vara kvar sist för då har man bara minnen.

 

Du är alltid, alltid, alltid min största förebild. Och jag hoppas att du inte försvinner före mig.

Det är lördag kväll, jag har inte lämnat min säng på tre dygn, min pappa är dyngrak för tredje gången den här veckan och min mamma försöker få mig att hålla henne sällskap i vardagsrummet så hon slipper vara ensam där. Men jag kan ju inte ens vara stark för mig själv längre.

Har liksom aldrig haft ett ord för att uttrycka den där dumma 2% av kejsarens pojke. Den där delen som svider lite, gör att systemet står still i någon sekund och man bara stirrar. Varför var du tvungen att säga så.

 

En gång står hans förnamn med i tidningen. Någon annan gång på tv. Flera gånger till på flera andra ställen. Det är aldrig han, men jag brukar känna att mitt hjärta slår något extra slag ändå, bara i fall att.

 

Jag har säkert sagt det här, men tredje dagen jag var i USA så var vi i någon typiskt pittoresk stad som var jätteliten och gullig. Och så kollade vi i en massa butiker, köpte bagels och te, bla bla. Sedan står vi inne i någon affär och jag sätter mig på huk och håller i en bordskant och får ur mig att "jag kommer svimma". Fast det gör jag inte. Men vi sätter oss på en bänk utanför och jag pratar snabbt om blodvärden och vikt och sjukdomar och han lyssnar men jag skäms mest. Jag har aldrig tagit emot oro från någon på det sättet förut, det är massa saker jag inte vet hur man hanterar för jag har aldrig tyckt om någon på det sättet och nu sitter jag här med språkbarriären och bara lyssnar och nickar.

 

Fan. Var du tvungen.