Det var du inatt igen. Du skrev krönikor, i ett hus med rankväxter. Med en hel grupp författare. Ni alla ville vara bäst men jag minns bara dig. Feminister och bolsjeviker, du skrattade åt något av dem, men du skriver för fort. Du läxade upp någon och du rymde, så som jag pratar om huvudkaraktärer i filmer. Vill inte vara kvar sist för då har man bara minnen.

 

Du är alltid, alltid, alltid min största förebild. Och jag hoppas att du inte försvinner före mig.