Low blow att höra "men jag är ju nyförälskad om du kan förstå det" av min egen farsa??? Tack den sved

hur är det att ha riktiga föräldrar

ska bli skönt att gråta i rätt säng och gå händelserna i förväg även när en har det bra. sabba allt. vill inte vara här längre. mitt liv har tagit en sån jävla snevändning inser jag nu. för mig själv har jag ju ursäkter, an klar tidsram; jag jobbade, och när jag slutade så försvann han och jag bröt ihop. jag vet ju att jag grät varje dag i tre månader. höll om mig själv när ingen annan gjorde det. sen kom våren och jag undrade vad som hände sen. gick på barer och kände bara tomhet. så jag tog mina sparpengar och stack. sen kom jag hem och så skulle det packas och flyttas. sen blev det sommar och då ville jag vara fri som alla andra som jobbat och pluggat i ett år. och nu är det höst. och jag träffar min mamma och hon säger "du har ju inte gjort någonting på över ett år" och då kommer det ikapp att just det.

 

känslor är bara känslor, inte acceptabla sysslor i kapitalismhjulet.

Jag ba "jag vill ju stanna länge och det är pinsamt" och han ba "du är ju välkommen här, jag vill spendera tid med dig för sen ska vi ju bo ihop" och jag bara?? Spricker upp. Det är väl åldersnaivt att tro att en har hittat sin framtid, sitt för alltid, men alltså. Amerika!! The open road!! Driving fast!! Blir helt vild. Har den specifika bilden av när kejsaren kör oss till ett kalas. Höjden av en kulle på en fem-filig motorväg. Ahh!! Knulla mig osv.

 

Kan. Inte. Vänta. Behöver få min besatthet satt i perspektiv och förklarad för mig. Det är ju allt jag någonsin tänker på? Röka i amerikansk bil. Slut. Om det här går igenom så kommer jag vara där på thanksgiving? Herregud. Då är jag en true white colonialist sen :-( Alltså nä jag får inte skriva här när jag sitter och är uppspelt över stora kontinenten

Inväntar min födelsedag, för det verkar bli en månad på andra sidan jorden sedan.

Har en bild som hans mamma framkallade och gav till mig dagen jag åkte. Den är obetydlig och vardaglig och bara jag, han och kejsaren på starbucks. Jag har levt i ett minne i fyra månader nu. Fyra månader är ingenting. Det gick två och ett halvt år mellan mitt första och andra besök. Och nu kommer det inte ens gå ett år. Vad händer sen? Vad händer när jag stannar en månad och sen måste tillbaka till sverige ändå? Undrar om sanningen är att jag är lat och ansvarslös. Men andra reser väl också? Tågluffar och backpackar osv. Det är väl inte annorlunda? Varför är det escapist när jag gör det?

Får en mer och mer avlägsen relation till min far på grund av katalysternas standard, en ny kvinna. Alltså, jag försöker så mycket. Försöker vara trevlig och rolig men hur ska en låta bli att sakna sin mamma? Speciellt när den nya kvinnan plötsligt blir prioritet ett i nya hemmet där jag och pappa skulle börja om. Det är sån kliché att jag svettas, hahaha. Tre månader senare och de har bokat resor ihop, pappa är bara hemma 3-4 dagar i veckan. Hon kallar mig "hon" även om jag aldrig blivit presenterad så för henne, det är nog det värsta. "Det är svårt," ursäktar jävla skitpappa toffeljävel. Det är inte alls svårt. Hon har alrig känt mig som "hon", hon har ingen ursäkt alls.

 

Så jag klänger fast vid amerika mer och mer. Synd att det är det enda landet man inte kan åka till med en enkelbiljett.