Alltså är _så_ trött på att bara ligga i sängen varje dag men tanken på att inte göra det är fan helt debiliterande? Orkar göra en grej om dagen. Alltså, jag vet att jag blir förlåten för mycket av min omgivning pga diverse sjukdomar i kroppen så väl som hjärnan men jag är då trött. Jag vill våga sånt som alla andra vågar. Varför jobbar jag inte? Varför söker jag inte utbildningar? I huvudet har jag redan bestämt att jag inte klarar av det. I huvudet samlar jag bara forna negativa upplevelser av allt som jag förväntas göra nu och det är så läskigt, så läskigt när målen inte finns och inte viljan heller. Tecknar och skriver mycket nu, men det spelar ju ingen roll när det inte möter någon standard. Får höra "saknar dig" hela tiden, men telefonen ligger tyst dagarna i ända. Är det själviskt? Jag orkar inte försöka själv. Jag vet ju redan att alla säger nej.

 

Åker till Stockholm om en vecka och det är typ också en jättehemsk tanke 50% av tiden, för det är inte i min säng. Läskigt. Blev bortskämd och sinnesfet på att få ligga orörlig i hans säng med armarna runt hans midja dag ut och dag in. Och sen inte mer. Förstår någon det? Att plötsligt en dag bara, inte mer. Jag tänker åka igen i vinter.

Grejen är att när vi gjorde slut så var han ändå kvar. Även om det inte var vi längre så skickade jag ändå meddelanden varje dag för jag hade panik och han lät mig skriva allt jag behövde, han kommenterade där han kände att han kunde, och efter en månad av den katastrofen så hade vi ändå ett sansat snack om allt vi hade upplevt. Sen blev allt som vanligt igen. Jag märkte inte det då för jag var så övertygad om att allt var förstört för alltid och han skulle aldrig ens tolerera mig igen, men jag hittade våra gamla konversationer häromdagen och det var precis som vanligt.

 

Så jag vill inte bli kär i någon annan och sedan göra slut med den och inte kunna luta mig på den ändå. Det är väl naivt men jag vill inte. Jag vill aldrig ha så ont igen, inte veta om det kan göra ondare änså.

 

Och nu är det ju typ 300% bättre än det någonsin var i vårt förhållande.

 

Vet inte vad som försiggår just nu men mina vänner hänvisar det till att vi är ihop. Jag har ingen kommentar till det. Jag försöker bara vara nöjd med det jag har utan att bli besatt av framtiden.

Är typ nöjd. Och rätt glad. Och rätt bekväm. Har börjat se fram emot småsaker, osv. Lever i nuet. Bla bla.

 

Ok insikt: är LIVRÄDD för cismän. Förstår inte alls hur folk ens kan vara ensamma i rum med dem. Hur har folk sex med cismän utan att känna att de kommer bli överrumplade vilken sekund som helst? Tack livet för hur du format min hjärna.

 

Har börjat finna mig mer i min identitet osv också vad det nu betyder. Alltså är alldeles för trött för att ens försöka skriva

 

Saknar att gå till harris teeter kl 22.30 för att köpa friterad kyckling och iste och sedan gå hem i regnet och ta en cigg och sedan komma hem och se på alien. Sen bara hålla om varandra. Gud vad jag saknar att bara röra.

Blir bara ledsen av att förklara. Alla har åsikter som jag inte har bett om att få höra. Folk som påstår sig veta saker om transpersoner försöker inte ens säga rätt om mig. Har typ jätteångest nu? Känns som att alla val jag gör är för evigt. Bra sak: hoppas på snabb tatuering av snel ven i sthlm om en månad. Mindre bra sak: kejsarens pojke sätts snart i omlopp bland boende igen och han kommer typ, dö. Alltså är livrädd att han försvinner. Jag vet inte hur man tar hand om det hur väl jag än förstår upplevelsen. Vi är ju separata människor och det som hjälper mig hjälper inte honom. Han har det bra, men inte i huvudet, och det är typ det sämsta en person kan ha. Jag vet inte hur man hjälper. Jag vet inte hur jag ska rädda honom den här gången så lägger allt mitt hopp i händerna på kejsaren istället. Obs, jättetrött på analogierna som 16-åriga jag hittade på om dem för att undvika att skriva ut deras namn men nu är det ju så det är.

 

Ja ja. Ska passa en katt i en lägenhet utan wifi och det typ DRIVER MIG TILL VANSINNE är så jävla beroende av internet att jag river ut mitt hår av bara tanken på att vara utan det :-) kram