åker om en vecka. började packa och tvätta idag. har bokat upp mig varje dag fram till avresan för att det ska gå snabbt. och sen ska väl allt bli bra igen, om än bara för en månad. det är ca 26 grader där nu också vilket är :-) VÄLKOMMET!!! synd att man kommer se ut som ett vaxljus. men vad gör väl det längre.

Runt 2010 - 2013 var jag liksom BESATT av att allt i mitt liv skulle emulera ouppnåelig lyckosökning?? Läste bl*ck *scot tills de ickebefintliga sidorna veks. Den som ändå bara hade en VÅNING att vara olycklig i. Till vilken nytta? I ruttna Sverige där STOCKHOLM är någon slags metropol?? Vill man inte ta sig längre än från näst största staden i landet till huvudstaden? När jag träffar kompisar mår jag bara sämre. Hur kan höjden av humor i ett vuxet umgänge vara att hacka på varandras svagheter och brister och ta emot det med ett leende för att "bjuda på sig själv". Höll på att spricka i sömmarna när någon som inte skall nämnas vid namn igår påstod att sverige var "snäppet före". Vart? Vart är feminismen mainstream? Vart är segregationen slut? När ska de sluta spela den jättekonstiga fascistiska snutvärvningspropagandan från moderaterna på spotify?

 

Jag har varit så lycklig på egen hand. Jag har ett driv. Det går åt fel håll men jag gör sånt som gör mig glad för jag är ung och tänker inte spela in i Göteborgs ekorrhjul tills jag en dag vaknar och är en 45-årig akademiker med två katter. Jag åker om elva dagar och jag är så, så lycklig. Och så ser jag att solen lyser på den här sidan jorden också, så jag tror att det kan vara trevligt att hitta på något även här - fika som fika - och möts av mina vänner som bara vill prata om "haha vad löjligt kort han är jämfört med dig! :)" och "nä du tänker väl aldrig träna säkert". Och så går jag hem och luktar stadsdamm och ställer mig i duschen och gråter tills han smsar.

Läste mina gamla inlägg och hade gränsångest inför resandet förra gången ocks, precis som jag minns. Jag kom över det på någon dag nu. Blir mest nervös på ett bra sätt. Den långa, långa väntan som aldrig tar slut hur fort dagarna än går. Nåja. Det är ju nu man ska vara glad att man har något att se fram emot. Synd bara att jag har ONT I HELA JÄVLA KROPPEN!!!!!

 

Ok det jag tänkte säga iaf är att hoppas jag kommer ihåg att blogga mer denna resan för forna inläggen ser tragiska ut :-/ men jag har väl valt mellan upplevelse och dokumentation. Måste lägga mig ner nu hejdå

Ursäkta, jag försvann. När ingen tragedi infinner sig så gör inte skrivandets gåva det heller :-( mvh simpel. Har bokat resa och försvinner om två och en halv vecka. Fruktar gränsen återigen. Försöker tänka på det pappa har sagt, att enda sättet att vara 100% säker att man inte blir nekad inträde i landet är att stanna hemma. Och så kan man ju inte leva. Det som händer, händer. Men jag är så rädd för förhoppningar, alltid. Tänk om man ser fram emot den unga sommaren i sydstaterna och så hinner man knappt se flygplatsen innan man vänder om. Ska inte bjuda in såna tankar!!!! Har fått pepp av en annan vän som ofta åker till Kalifornien från Kanada och hon har sagt att allt kommer gå bra. Och jag vet ju hur det går till. Men, så rädd. Alltid, så rädd. Ska man kanske se det positivt att man har mänskligheten kvar? Fruktan inför auktoriteter? Eller är det politiskt inkorrekt. Åh, vem vet.

 

Har passat lyxkatten i två veckor och kom hem idag. Nu behöver inte varje rörelse innebära en undanflykt från klor som försöker leka med ens fötter. Onda, onda djur.

 

Mm. Vi hörs.