Ursäkta, jag försvann. När ingen tragedi infinner sig så gör inte skrivandets gåva det heller :-( mvh simpel. Har bokat resa och försvinner om två och en halv vecka. Fruktar gränsen återigen. Försöker tänka på det pappa har sagt, att enda sättet att vara 100% säker att man inte blir nekad inträde i landet är att stanna hemma. Och så kan man ju inte leva. Det som händer, händer. Men jag är så rädd för förhoppningar, alltid. Tänk om man ser fram emot den unga sommaren i sydstaterna och så hinner man knappt se flygplatsen innan man vänder om. Ska inte bjuda in såna tankar!!!! Har fått pepp av en annan vän som ofta åker till Kalifornien från Kanada och hon har sagt att allt kommer gå bra. Och jag vet ju hur det går till. Men, så rädd. Alltid, så rädd. Ska man kanske se det positivt att man har mänskligheten kvar? Fruktan inför auktoriteter? Eller är det politiskt inkorrekt. Åh, vem vet.

 

Har passat lyxkatten i två veckor och kom hem idag. Nu behöver inte varje rörelse innebära en undanflykt från klor som försöker leka med ens fötter. Onda, onda djur.

 

Mm. Vi hörs.