Det blir aldrig riktigt bra, i någon del av världen. Jag vill sova. Hela tiden. Alltid. Om jag inte vaknar mer så är det också jätteskönt. Men har ju någon jag vill kolla till, varje sekund av varje minut.

 

Men herregud, jag har aldrig känt någon med ett så handfast grepp förut. Kommer aldrig glömma händerna på min rygg.

Jävla hatar att umgås med par. Låt mig sova bredvid honom, bara en gång till.

 

Alltså, ur ett världsperspektiv så har en ju iallafall varit i USA. De bodde ju inte ens i en storstad men jag var ändå en sån himla lantis? De typ, frågade väldigt basic saker och mänskligt beteende. Eller nä, de frågade om House sändes i svensk tv. Kände mig... förnedrad...

 

Tänk att förklara stockholmhype för amerikaner, övertyga dem om hipsterkvalitén i vår huvudstad? Nä nä. Alltså, de är helt oemottagliga för sån information, det är så kul.

 

Är jättestresad över skola och gymnasiearbete så sjukanmälde mig idag och åker till Stockholm på fredag. Bra. Problemen finns inte om jag inte ser dem eller är i samma stad som dem, la la la.

What would you like? I'd like my money's worth.
                                       Try explaining a life bundled with episodes of this—
        swallowing mud, swallowing glass, the smell of blood
on the first four knuckles.
                                                    We pull our boots on with both hands
but we can't punch ourselves awake and all I can do
                   is stand on the curb and say Sorry
                                        about the blood in your mouth. I wish it was mine.


I couldn't get the boy to kill me, but I wore his jacket for the longest time.

Ni vet, i snart tre år har vi sagt "Jag älskar dig" varenda dag. I tio månader har jag vetat hur det låter när han står framför mig och viskar det genom sina tårar.

Jag fejkar min egen död igen, eller något sådant. Vad som helst. Och i korrelation med det råkade jag gå framför en skenande spårvagn idag men sprang i sista millisekunden. Jag blev, i vanlig ordning, besviken.

 

Såg bra ut idag men det spelade väl inte heller någon roll. Grinade två gånger när jag kom hem pga bortprioriterad. Orkar inte mer. Orkar inte lyssna på folks framtidsplaner. Vill dö hela tiden SOM SIG BÖR. Har aldrig i hela mitt liv fått vara bäst. Är det själviskt? Är det fel att lägga skam på ensamhet och vilja ha EN upplevelse där man inte är en jävla bekvämlighet.

 

Har velat gå och lägga mig sedan 20.00.