Jag fejkar min egen död igen, eller något sådant. Vad som helst. Och i korrelation med det råkade jag gå framför en skenande spårvagn idag men sprang i sista millisekunden. Jag blev, i vanlig ordning, besviken.

 

Såg bra ut idag men det spelade väl inte heller någon roll. Grinade två gånger när jag kom hem pga bortprioriterad. Orkar inte mer. Orkar inte lyssna på folks framtidsplaner. Vill dö hela tiden SOM SIG BÖR. Har aldrig i hela mitt liv fått vara bäst. Är det själviskt? Är det fel att lägga skam på ensamhet och vilja ha EN upplevelse där man inte är en jävla bekvämlighet.

 

Har velat gå och lägga mig sedan 20.00.