Vår internetkoppling gjorde sin efterlängtade återkomst igår. Jag fick så dramatiskt som möjligt återförenas med min hatsukoi (Alltså. Jag väljer att inte se vissa delar av mitt förflutna.) och det var väl inte idealiskt, men mer än nog för mig. Jag är ju sådan. Låtsas och ljuger. Jag ska vara ärlig och säga att på sistone har jag tänkt över hela situationen, hur blir det med oss, hur beter han sig, hur hanterar jag det, vem gör vad, bla bla. Svaret blir; Vänta och se. På riktigt. Jag är ju så helvetiskt fürelzkad, så jag tänker helt enkelt vänta till December och se vad vi beslutar. Sedan får det gå som det går. Jag och mina uppskurna handleder.

 

Ja ja. Jag sa att jag skulle sluta röka, men jag tänker börja igen i helgen. 

Darling, darling, doesn't have a problem. 

 

Hej. Jag har hanterat min avundsjuka på bästa tänkbara sätt, som jag en gång förut nämnde (eller det kanske var på twitter?); Jag stängde ute det som hände. Det funkar då och då. Oavsett så är det inte deras fel, inte efter allt de gjort för mig. 

 

Jag och Vinh har bestämt oss för att smuggla valfri alkoholsort i takeawaymuggar för att ta oss igenom skoldagen. Captain Morgan, säger han, men jag vill ha vitt vin och isbitar. Men, det är för mycket begärt. Så då blir det latte och rom. Frågan är bara när vi ska göra det, om vi ska göra det alls. Det är ju inte upp till mig. Eller? Får rannsaka spritskåpet snarast. 

 

Men imorgon har jag en endaste ynka lektion start 12.15 så tills dess ska jag äntligen börja läsa IQ84. Förhoppningsvis. 

Hans prioriteringar är helt åt helvete, för det första. Jag säger aldrig det till honom, det löser ingenting. Jag förstår hur han tänker och jag vet att jag inte kan få uppmärksamhet exakt hela tiden. När det leder till att jag blir sårad, helt ärligt, sårad in i märgen för att han växlar så fort, då kan jag gå någon annanstans, långt bort från våra konversationer, och få ut de känslorna.

 

Det kommer inte fungera så när jag bor hos honom. Inte om han sover med kejsaren i rummet bredvid mitt. Då kommer jag, svuret vid Leuce (min favorit för tillfället), att kasta mig nerför trappan jag vet att han har i sitt hus. Och dränka mig i hans dusch. Och lägga mig på hans uppfart. Och så vidare. 

 

Nej, men ärligt talat. Jag kommer att vara död inombords.

Idag vid 10.03 kom jag på att han är hemma över helgen, och att de delar säng, och att när klockan är 10.03 hos mig så är klockan 04.03 hos dem. Då kvävde jag ett ovärdigt skrik och kastade mig ur sängen, sprang till köket och gjorde iskaffe. Nu vill jag gå och lägga mig igen men risken finns att de fortfarande sover. Jag vill inte synka med dem. 

 

Igår hanterade jag det hur bra som helst. Jag räknade upp allt fint jag fått av dem rent vänskapsmässigt. Jag älskar dem, jag gör verkligen det, men när de börjar berätta om sitt förhållande, börjar hävda sig inför andra älskare, då tar det stopp. Då behöver jag mer kaffe. Sätter låtar på repeat och läser i inaktiva bloggars arkiv. Funderar på att göra saker som att spela JSRF, sedan kommer jag på att TV-spel är en av de sakerna de sa att de skulle göra tillsammans den här helgen.

 

Alltså, avundsjuka. Jag är en så sjukt sinnessvag människa.

Om jag idag hade pratat med jag för ett år sedan om vår älskade vän i USA (har för övrigt fått godkännande att åka dit nu) så hade jag kanske sluppit att bryta sönder och samman som jag gjorde. Alltså, först var jag ju bara sur. Sedan var jag ursinnig. Sedan var jag död inombords och började svimma hur och var och när som helst, slet ut mig själv, etc. Tänk att ha sluppit det. Tänk att ha vetat i förväg. 

 

Jag i våras hade nog också behövt några slag på handen, nu när jag tänker efter.

 

Nu ska jag krypa in under mitt skrivbord och läsa det jävla tresidorsbrevet som har brutit ner mig och byggt upp mig fler gånger än jag orkar hålla reda på.