Hans prioriteringar är helt åt helvete, för det första. Jag säger aldrig det till honom, det löser ingenting. Jag förstår hur han tänker och jag vet att jag inte kan få uppmärksamhet exakt hela tiden. När det leder till att jag blir sårad, helt ärligt, sårad in i märgen för att han växlar så fort, då kan jag gå någon annanstans, långt bort från våra konversationer, och få ut de känslorna.

 

Det kommer inte fungera så när jag bor hos honom. Inte om han sover med kejsaren i rummet bredvid mitt. Då kommer jag, svuret vid Leuce (min favorit för tillfället), att kasta mig nerför trappan jag vet att han har i sitt hus. Och dränka mig i hans dusch. Och lägga mig på hans uppfart. Och så vidare. 

 

Nej, men ärligt talat. Jag kommer att vara död inombords.