Har börjat med en plan igen. Lite mer långsiktig. Eller inte resultatet, utan bara processen. Spara pengar. Invänta föddelsedag. Sedan, försvinna i månader.

 

Vad handlade mitt liv om innan honom? Blir ibland irriterad på den här bloggen men den är ju för att jag ska hantera honom. Hur kunde jag leva när han bara gjorde mig olycklig? Vad höll jag på med innan kejsaren var min vän? Alltså, jag älskar ju honom? Sitta i hans bil med vår gemensamma nämnare i baksätet och röka, aska ut på motorvägen, kolla öppettider på någons telefon, köra till ytterligare ett ideellt familjehus med två bilar och tre hundar. Vet de att de lever? Vet de att de har allt? Jag drömmer ju inte ens om något storslaget. Bara ett överkomligt liv där, istället för här.

 

Den kvällen när kejsaren är skitförbannad och biter på filtret av sin cigarett och sänker rutan på min sida för att jag ska delta i en arg vana. Kejsarens pojkes mjuka röst bakom oss som försöker göra saker lite bättre. Jag som inte kan tillräckligt många ord i den stunden. Vi åker hem till Greenside Drive (JA JAG VET) och dricker vodka. Snälla shotta med mig, säger han. Vi står utanför porten och får inget gjort, men samtidigt, så var det nog en av de bästa dagarna i mitt liv.

Har fått i-landsproblem igen. Många. Folk har slutat kolla mina bilder på instagram, till exempel, vilket = social död för mitt ego. Vill köpa massa dumma småsaker som när de läggs ihop kommer kosta ca 10 000, säkert. Grejen är att jag inte får prata om de här, små, irriterande sakerna med NÅGON utan att höra "oj vad synd om dig då(: stackars(:" vilket ju är SANT men jag måste ända klargöra att det är antingen de här klagomålen eller de riktigt stora existentiella, typ, kommer min depression som jag haft sedan jag var 17 hålla i sig hela mitt liv, eller, kommer jag psykologiskt sett någonsin komma över de övergreppen jag utstått från forna sexpartners, eller, kommer jag någonsin få undergå en könskorrigering?

 

Är verkligen i ett limbo av onda tankar om saker som inte går att göra något åt. Men men. Kram(:

 

Brukade alltid hoppas att något hemskt skulle hända, typ att någon skulle dö, så att jag visste vad jag var ledsen för. Vad som helst utom tomheten. Så meningslöst att gråta över ingenting men det är ju inte som att man har ett val. Mitt liv ligger utom mig. Allt jag kan göra är att se hemsk och elak ut hahaha. Ska börja röka cigarr och bära pistol. Tror att min eviga dröm om farliga män egentligen har varit en bild av vad jag vill vara, men jag har alltid sett upp till eleganta kvinnor så jag har inte greppat det. Varför inte vara både och!!!! Håller på att få ett psykbryt för att jag inte kan få hormonterapi utan att bli insnurrad i en jävla könsutredning av vuxna cispersoner som ska "utvärdera" mig. "Diagnosen transsexuell". :-)

 

Pratade med han som inte får nämnas vid namn om hur mentally stunted jag är av att ha blivit behandlad av män så som jag blev och om att mitt liv är en 50/50 flashing image av jag som barn som bara vill vara säker och trygg och bortskämd och omhållen, och den andra hälften av mig som vuxen som vill vara sexuell och farlig och ohanterbar och heroinist. Alltid, alltid en lampknapp, av och på mellan de två. I takten av ett hjärtslag. Aldrig bara en. Han sa "it's normal for you to want that but not be able to take the intiative, again it's self-preservation as much as that frustrates you, but at least you always have me".

 

På en mindre skala så har jag fått skatteåterbäring och jag ville lägga de pengarna mot en namnändring men nu har jag ändrat mig och lägger dem i reskassa. Julia frågade "tror du att ni är för alltid?" och jag sa ja, med alla implikationer om naivitet som följer. Men jag bara vet. Som alla som någonsin gett relationsråd; man bara vet när det är rätt. Jag står inte ut utan det, står inte ut ett år utan virginia och kejsarens trädgård och lättskrämda katter och höstlöv. Jag måste dit.

hej jag är tillbaka från en nio dagar lång visit i huvudstaden!! skönt att komma ur min extremt djupa depressionscirkel. jag har psykoanalyserat mig själv hela resan och nått slutsatsen att eftersom jag tillbringade typ 8 månader med att grina över honom så tog det över så mycket att jag inte ens kunde komma ihåg den vanliga existensångesten, och nu när jag är inte är ledsen längre så försöker jag vara glad men jag har missat att vardagsdepressionen gått ner sig till djupaste planet. så jag får inget gjort. gud, jag hatar pengar. det är aldrig nog. tänker resa igen i vinter, flygbiljetter är den enda värda utgiften. sprit och mat räknas upp i tusentals kronor och sen har man glömt det en dag senare. hellre 5000 på tur och retur till usa. kan man ens söka uppehållstillstånd utan att vara typ world's #1 neuro surgeon eller någons fästman