Jag är jätterädd för framtiden, nästan konstant. Rädd att göra någon besviken, rädd att bli lämnad, rädd att bli utsparkad. Rädd att förlora allt. Förklarade för kejsarens pojke en gång när han kände samma sak att det absolut värsta som kan hända är att man blir hemlös och fryse ihjäl under natten man när man är död får man iallafall sova. Tror inte det fäste speciellt bra i hans huvud eller betydde något för honom, men jag fick perspektiv på mitt eget då. Slutstationen är döden och den är jag inte rädd för. Så då är ju problemet att jag hellre hamnar där än i något limbo av arbetslöshet.

 

Här är mina bästa minnen;

 

• 2010 - när jag och ida ser ut över san gimignano; när jag åker tll stockholm och alex kramar mig för allra första gången; när vi sitter på en bänk på mässhallens parkering och hon bättrar på sitt smink
• 2011 - när kejsarens pojke säger att han tänkt på mig på det sättet med; när noa kramar mig utanför fryshuset; när alex gör mackor klockan fyra på morgonen och sedan somnar bredvid mig
• 2012 - när jag får brevet; när vi röker på taket av noas ateljé i novemberstockholm; när alex får mig att skratta så jag trillar över altanräcket mitt i natten; när jag träffar kejsarens pojke på annandag jul
• 2013 - när kejsarens pojke frågar om vi kan sätta ett namn på det

Har aldrig känt mig som en del av något större ändå så vad spela någonting för roll. Alla står och pratar om hur de minns massa första stunder med varandra men jag är inte med i någon av de minnena. Ler och nickar. Kul. Kul att ni har det bra.

 

Jag vill härifrån, bort från hela Europa, vill bara att kejsarens pojke ska be mig flytta in men det gör han inte. Jag skulle säkert få, men engagemanget är alltid så jävla lågt. Skulle få fixa visum, pengar, förståelse för utbildning och jobb, allt på egen hand. Det ska man väl, men. Sa att det enda dokumentet han behöver för att resa till Sverige är ett giltigt pass och då sa han "Jaså?", som om han inte ens kollat upp det själv. Han har haft ett och ett halvt år på sig. Han har lovat att komma hit i sommar men han har fortfarande varken pass eller biljetter.

Jag vet inte, det är bara det att han är min första pojkvän och då vill världen att jag tar igen för all svartsjuka jag inte kunnat känna innan

 

Jag vill bo med honom och betala räkningar med honom men jag vill också lämna honom och knarka ihjäl mig ungefär varje dag

 

Vet inte. Jag sa till honom att jag inte kände mig utanför men det var ju inte heller sant

Hur mår ni? Aha vad kul!!

 

Är febersjuk etc. Nu ska jag berätta om min man.

 

Försöker balansera layouten här, måste sluta tro att två arga meningar och en selfie utgör ett inlägg.

 

Alltsåååååååå ja han fick sommarlov för en vecka seda så han har varit hos sin pojkvän sedan dess. Nu är vi här igen! Bad honom göra tid för mig och skicka meddelanden FÖRST så jag inte bara får gensvar som det känns som jag tvingar honom till. Han lovade. Har han gjort det? Nä.

 

Vill typ börja skriva jätteutlämnande här, det skulle vara mycket mycket roligare, skulle det vara lugnt? Ingen som är här ändå. Tror alltid att jag inte får ha ett public life för tänk om någon ser mig som hur jag var i typ sjätte klass och så står jag här nu och ba "SEX!!! SMUTS!! KNARK!!!" och ni ba :-(

 

Har så många nudes på min dator nu, hoppas ingen får tag på dem när den här laptopen sjunker ihop och dör.

Han bråkade tillbaka igår, för första gången på tre och ett halvt år, han sa ifrån och sa att jag var för hård. För elak. För extremt att jag sagt att han får mig att gråta. Gud, det var så jävla spännande, vad gör jag nu.