Jag är jätterädd för framtiden, nästan konstant. Rädd att göra någon besviken, rädd att bli lämnad, rädd att bli utsparkad. Rädd att förlora allt. Förklarade för kejsarens pojke en gång när han kände samma sak att det absolut värsta som kan hända är att man blir hemlös och fryse ihjäl under natten man när man är död får man iallafall sova. Tror inte det fäste speciellt bra i hans huvud eller betydde något för honom, men jag fick perspektiv på mitt eget då. Slutstationen är döden och den är jag inte rädd för. Så då är ju problemet att jag hellre hamnar där än i något limbo av arbetslöshet.

 

Här är mina bästa minnen;

 

• 2010 - när jag och ida ser ut över san gimignano; när jag åker tll stockholm och alex kramar mig för allra första gången; när vi sitter på en bänk på mässhallens parkering och hon bättrar på sitt smink
• 2011 - när kejsarens pojke säger att han tänkt på mig på det sättet med; när noa kramar mig utanför fryshuset; när alex gör mackor klockan fyra på morgonen och sedan somnar bredvid mig
• 2012 - när jag får brevet; när vi röker på taket av noas ateljé i novemberstockholm; när alex får mig att skratta så jag trillar över altanräcket mitt i natten; när jag träffar kejsarens pojke på annandag jul
• 2013 - när kejsarens pojke frågar om vi kan sätta ett namn på det