Mes enfants. Trodde jag mötte slutet för en vecka sen. Eller hörni, catch up; Jag är tillbaka från Stockholm nu, oturligt nog. Är det här livet?

 

Det är throwback thursday. Visste ni att en gång när jag överhörde Rysslands nationalsång så fick jag en så stark deja vu-känsla att jag kväljde? Bra dag. Iallafall, precis innan jag åkte iväg till allas vår huvudstad hamnade jag i s.k. blåsväder med kejsarens pojke och låg och skrek på golvet i en timme innan jag krälade iväg till centralstationen. Här, här är den värdiga existensen.

 

Till följd av det blev jag senare bemött med den sjukaste affektionen sedan 27e mars 2012. Eller va? Räknar inte ens det som hände under nyårsveckorna som en del av vår relation, det var mest en sjuk feberdröm i retrospekt. Fast jag vet att det inte var det. Det skulle inte fattas en sida längst bak i min anteckningsbok isåfall.

 

Nirå?

så du vet var jag finns