Ta mig inte på orden, men;

 

Jag tror att detta var en helt acceptabel vecka. Jag tror att jag fick höra massa fint och jag var pedagogisk i skolavseende. Jag kunde kasta av mig saker som var negativa, eller iallafall till stor del. Sedan panikgrät jag imorse och sabbade mitt bassmink totalt, men det är en petitess. Jag var bra den här veckan. Helgen, not so much. Men jag var bra. Jag var lugn.

 

Så imorgon hoppas jag att jag kan inleda en hel vecka av att stanna hemma, bara för kontrastens skull. Svälja något gammalt och kväka upp det igen. Räcker det som anledning till att folk ska tro på att man är sjuk? För de ser ju inte den sjukdomen jag har haft inom mig i tre år nu. Vi måste ha ett fysiskt symptom.

 

Fingret i halsen, låt mig vara.

Sointu smsade imorse och frågade om jag blivit signad till ett bokförlag och glömt bort henne. Hahaha! Ja. Blir rik fast incognito och flyttar neråt i Europa och glömmer bort att jag känner någon alls. Har aldrig bott i Sverige, vet ingenting om samhällsfrågor i ett land som säger sig vara jämställt. Har aldrig varit i USA, det finns inget där att hämta. Det är jag och skrivmaskinen nu, i de toscanska olivlunderna.

 

Nä, jag satt på treans spårvagn och fortsatte istället smskonversationen genom att nämna fula namn jag har döpt folk till i min kontaktlista.

 

Annarsch då? Jag drömde med öppna ögon inatt, trodde att det var en dröm och fick panik i drömmen för att hallå, varför händer inget. Om det här är en mardröm så måste jag få röra mig och försvara mig. Men det var bara lille ögonlocket som flugit upp och blottat verkligheten. Så där låg jag och halvsov med panikångest ett bra tag.

 

Alltså prestationerna nu? Nä nä nä. Blir alltid lika förvånad när folk fortfarande har förväntingar på mig? Hallå, jag ville ta livet av mig redan i åttonde klass, ge upp. Hahaha ni ba, 'om du menade det där på riktigt hade du inte nämnt det exakt hela tiden :///' BUT BOY, HAVE I GOT NEWS FOR YOU. Nej men.

 

Ok, idag nådde jag insikten att jag har commitment issues. Eller alltså? Nej, har verkligen inte det, men alla personer jag fäster mig vid blir alltid övergångar? Typ idag, han ba, ja en vacker dag kanske det blir som jag sa den där gången, att alla vi kan bo i ett hus, man kan ju drömma. Jag ba ??????HAHAHA NEJ???? Ok, det är ingen överreaktion, för jag har ju rätt. Skulle jag bo där i ett separat litet rum som någon jävla add-on och ba 'en gång fick jag en kram så det är lugnt om ni ligger i rummet här intill :)'

 

Oj, orkade inte ens anstränga mig att skriva fint idag. Jag vill supa i helgen men det verkar ju inte bli av såvida inte ett golden opportunity infinner sig på fredagen. Jag är så jävla tråkig att dricka med, har aldrig egen sprit. Jag kan betala!! *springer efter och krafsar på anklar*

 

Nä, hejdå

Vill ni veta.

När någon tar en i nacken och gör valet att inte knäcka den.

Jag vet inte om man ska ta upp det med någon, men det går verkligen åt helvete. Hela mitt februari var så otroligt nerkört i asfalten att det tog framtiden med sig. På sikt så sabbar man verkligen så mycket när man väl ger upp. Och nu är jag allt det där. Oansvarig.

 

Jag har skrivit. I ett litet ruttet word-dokument har jag skrivit ner saker om dåtiden för det kan jag ju tydligen dra ut på hur länge som helst. Långsintheten är min bästa egenskap, tror jag. Tillsammans med naiviteten och ängsligheten. Jag är nog väldigt liten och rädd och så har jag byggt mig några styltor av järn. Jag var rädd så himla länge och när jag insåg att jag aldrig blev stark och modig så kom jag på att jag åtminstone kunde låta andra tro att jag hade blivit det.

 

Så går jag på silverspiror tills jag stängt dörren bakom mig, då sparkar jag av dem och äcklas av mig själv och vill gå och lägga mig men står inte ut med tanken på att jag och min kropp ska vistas under samma täcke och drömma samma drömmar.

 

Jajajajaja. Nu har jag tröttnat på det här också.