Jag vet inte om man ska ta upp det med någon, men det går verkligen åt helvete. Hela mitt februari var så otroligt nerkört i asfalten att det tog framtiden med sig. På sikt så sabbar man verkligen så mycket när man väl ger upp. Och nu är jag allt det där. Oansvarig.

 

Jag har skrivit. I ett litet ruttet word-dokument har jag skrivit ner saker om dåtiden för det kan jag ju tydligen dra ut på hur länge som helst. Långsintheten är min bästa egenskap, tror jag. Tillsammans med naiviteten och ängsligheten. Jag är nog väldigt liten och rädd och så har jag byggt mig några styltor av järn. Jag var rädd så himla länge och när jag insåg att jag aldrig blev stark och modig så kom jag på att jag åtminstone kunde låta andra tro att jag hade blivit det.

 

Så går jag på silverspiror tills jag stängt dörren bakom mig, då sparkar jag av dem och äcklas av mig själv och vill gå och lägga mig men står inte ut med tanken på att jag och min kropp ska vistas under samma täcke och drömma samma drömmar.

 

Jajajajaja. Nu har jag tröttnat på det här också.