Jag kanske ska åka till USA i slutet av december/början av januari. Jag ska inte lova något nu. Jag ska faktiskt inte säga något alls egentligen för det här har knappt ens satts i rullning. Jag säger det självklart ändå men jag kommer hata mig själv så jävla mycket om det inte blir som jag vill. Men jag växte upp rikt och är fortfarande bortskämd i sinnet så det är inte så mycket man kan göra åt det.

 

Saken är den att 1. Jag har sovit i elva timmar (nu lade internet ner) 2. Jag pratade om politik och jämställdhet med Julia, Anna och Lisa i tre timmar igår och det gick väl bra för alla är ju någorlunda vänster som sig bör i våran ålder ifall det skulle vara så att kunskapen brister nog för att inte kunna välja sida utefter common sense. Julia är ju sosse något så in i väggen då hennes far är politiker och har hjärntvättat henne. Skoja.

 

Jaha. Annarsch då. (VAD FAN SKA JAG GÖRA MED MITT LIV OM JAG ÅKER TILL USA HUR SKA JAG KUNNA HANTERA DET ÖVERHUVUDTAGET HUR SKA JAG KUNNA ÅKA HEM JAG KOMMER ALDRIG ATT KUNNA ÅTERGÅ EFTER ATT HA GJORT DET JAG KOMMER DÖ DRUNKNINGSDÖDEN)

Man tror att man vet vem man vill att han ska vara; han tar så jävla många olika skepnader genom åren, och han är flera stycken samtidigt. Har man tur så får man till slut uppenbarelsen att han inte är den man hamnar med. Han kanske inte ens finns? Jag hatar folk som hittar sin 'drömkille', han finns inte. Han kanske är perfekt för dig men han är inte den du har drömt om. Jag vill ha (och får) uppmärksamhet och vänlighet men jag drömmer fan om opium och hårt sex. Man ska vara uppriktig, annars kommer man ingenvart.

 

Ja ja. Ni vet när solljus tar sig igenom persienner och landar på folks ryggar? Vill alltid lägga ansiktet mot där. Jag har blivit obotligt romantisk, eller så har jag tvingat mig själv att bli det efter att ha insett att min syn på saker och ting kanske inte är ideell. Eller så har jag gjort fel, och blivit naiv nu? Det är inget fel på romantik. Det är fan mer naivt att tro att ett förhållande behöver sex, humor och lite snälla gester och sedan är det klart. 

 

Åhhhh nu blev jag trött på samhället. Har jag nämnt att min älskade favoritperson som får mig att tro på mänskligheten har försvunnit från den yta av internet där jag en gång kände honom? Borta. Puts väck. Var är du, lo zucchero? 

 

Jag har kysst både döden och livet och det var ungefär lika spännande. Alltså inte alls.

Eller hur mycket som helst.