living in the land of honeymoons and oil tycoons

god bless america, the land of pink champagne and purple rain

ok så för konstrastens skull tänkte jag klippa + klistra hemliga inlägg från i höstas/vintras när allt gjorde så himla ont för jag tycker ändå det är nyttigt att prata om smärta så man känner sig mindre ensam för LORD KNOWS att jag hade behövt känna mig mindre ensam när det begav sig men iallafall, varning för känsligt material osv

 

--

28/10 2014

 

 

--

 

19/12 2014

 

emilia ba “om du vet vad du förtjänar så är det dags att släppa saker och gå vidare nu” och jag ba haha ok jag tycker jag förtjänar exakt noll av det livet skulle kunna ge mig. alla jag har pratat med säger att jag har bara blivit snyggare av att ha ont i hjärtat och jag har sagt att jag vet för jag gjorde ett aktivt val att ingen skulle någonsin få ta mitt utseende ifrån mig, hur arg den än blev så skulle den aldrig kunna beröva mig alla komplimanger den gett mig och så har det varit också det går inte att ta tillbaka något med mig

och jag har tagit till mig allt nu men när ska jag komma ur rutinen att räkna dagarna och oroa mig veckor i förväg för att någonstans så gör någon något jag inte tycker om

har råkat prata för mycket om alldeles för svåra saker med folk som inte ens förstår att dödsknark är ett alternativ till livsglädje

jag förstår så lite av livet ändå

--

 

10/1 2015

 

nu har alla åkt härifrån och jag är ensam kvar med en vinkväll om tre veckor

jag behöver söka in till hdk innan torsdag men de kommer bara säga nej igen det är helt befängt att jag ens försöker med tanke på att det bara kommer ta kål på mig ändå och jag tror inte ens att jag vill

det är så tröttsamt nu. jag är trött på jävla skitmörkret och ensamheten och att aldrig vilja gå hem från baren för så länge jag är ute kan jag låtsas att det är allt jag har. varför finns det ett ställe som är hemma, med folk som bryr sig. tänker på döden varje dag men då skulle hunden bli skiträdd och ensam och det är för tungt på mitt samvete tydligen

vill prata med folk hela tiden men jag får ju inte prata om något. inte prata om att vara ensam av en anledning. inte prata om att sälja sig. inte prata om att dö. har blivit tjock också

vad gör alla andra som får det att gå runt. jag är så trött på att ha en familj och behöva ta ansvar för ett riktigt liv, jag vill inte ha dem, jag vill bo ensam någon annanstans och bara ha vänner och bara ha ångest och bara kunna dö ifred

jag behöver pengar så jävla illa. om jag blundar så är det någon annan varje gång

--

14/1 2015

jag tänker på döden varje dag oundvikligen för jag måste göra något nu och det är antingen plugga jobba flytta eller dö. gud vad jag hoppas det är att dö

Kanske är jag jätteförälskad för alltid. Han är alla mina tonår. Det är ok, tycker jag. Älskar honom så mycket. Jag bryr mig inte längre vad det gör mig, eller oss. Älskar honom bara. För alltid. Rhythm forever. Med honom är jag alltid ung och vild och vacker och på den öppna vägen. Sån jävla tur att få ha haft något sånt, någonsin. Tycker det ska bli kul att se tillbaka på, om en någonsin blir gammal. Hoppas inte, men ändå. Han är så himla fin mot mig.

Är det en svensk grej? Att låtsas som att man är aldrig mer ledsen än en grå eftermiddag och så är det för alla man känner också. Varför låtsas vi som att de vi känner inte har panikattacker, att de inte skrikgråter, att de alltid klarar sig själva? Varför gråter vi inte inför varandra och stryker varandra över håret? Han skulle ha gjort det. Han gjorde det. Han skulle göra det för alla hans tyckte om för det är så man finns för någon annan om man verkligen bryr sig. Om jag säger att jag har varit ledsen så undrar han varför jag inte ringde. Här kan vi inte ens. Menar inte på ett sverige-är-så-tråkigt-jag-måste-hitta-min-själ-på-kanarieöarna-sätt utan bara. Det är så lätt för dem i usa? Typ det vi ser i filmer och ba ok, men så enkelt är det inte för känslor är jobbiga. Men de bara säger allt.