Är det en svensk grej? Att låtsas som att man är aldrig mer ledsen än en grå eftermiddag och så är det för alla man känner också. Varför låtsas vi som att de vi känner inte har panikattacker, att de inte skrikgråter, att de alltid klarar sig själva? Varför gråter vi inte inför varandra och stryker varandra över håret? Han skulle ha gjort det. Han gjorde det. Han skulle göra det för alla hans tyckte om för det är så man finns för någon annan om man verkligen bryr sig. Om jag säger att jag har varit ledsen så undrar han varför jag inte ringde. Här kan vi inte ens. Menar inte på ett sverige-är-så-tråkigt-jag-måste-hitta-min-själ-på-kanarieöarna-sätt utan bara. Det är så lätt för dem i usa? Typ det vi ser i filmer och ba ok, men så enkelt är det inte för känslor är jobbiga. Men de bara säger allt.