Ja juste ang. sthlm: umgicks exklusivt bara med transpersoner och det var bäzt. Har nya kompisar. Finns ingen bättre gemenskap.

Så, förtydligande: Vi är ihop. Igen. Som om en vind av allt jag velat ha blåste mig till Stockholm där jag bara behövde sitta and let the blessings wash over me, osv. På alla hjärtans dag (medvetet? vem vet) sammanföll en rad händelser, mest att liquid courage infann sig. De senaste två månaderna har jag berättat för flera gemensamma vänner att jag kanske var förälskad, men hur säger man det till någon man sårade så mycket och som sårade en själv så mycket då. Någon man sedan dess lappat ihop saker med i en lång process av "vad var det som hände egentligen" och långa diskussioner och givmildhet och skam och att äga upp till det man gjorde då. Någon man kommit närmre än man någonsin var. Men jag skrev till honom. Skrev att jag hoppas att det inte är out of line och hoppas att det inte är fel tajming men jag hittar ju aldrig rätt tajming och jag vill bara kunna säga det utan 1000 ursäkter som förord så vill du gå ut med mig. Skrev det och skickade det en eller två timmar senare på en annan bar med två kompisar utan att informera dem om vad jag hade gjort. Höll handen mot jackfickan för att känna när mobilen vibrerar. "I would and I want to". Jag sa att jag har gått fram och tillbaka länge nu men jag vet vad det är. Han sa att han var bara rädd men om det här inte är romans så vet han inte. Och så levde de lyckliga. (Nä, jag la ner telefonen och umgicks som folk. Log hela natten.)

 

Skrev till Julia och berättade. Hon sa att det är ju så det funkar, man får ta det man vill ha.

 

Imorse hade kejsaren, evigt känslokall och svårt för komplimanger eller affektion, lämnat ett meddelande: "Wish you were here." Det är ändå det gulligaste en vän sagt till mig på väldigt, väldigt länge. Ord från honom är far and few, så jag drömde mig tillbaka till när han körde oss tre på motorvägen på väg till en födelsedagsfest med avskilda bostadsområden och plasttallrikar igen.

Är också tagen av att C ska skicka en sen valentines day-present till mig då jag kommer tillbaka från Stockholm. Kärlek är materiell!! Har tänkt att mitt bekräftelsebehov kommer från att inte ha blivit kysst förrän jag var 19 men då får det väl vara så då. Varför skulle man inte få värdesätta gåvor när man varit ful hela barndomen och sen när man fick ett grepp om sig själv runt 15 så spelade det ingen roll för ens roll var redan fastställd. Alltid rolig, aldrig snygg. Men det var väl ingen som var särskilt nöjd med sin image på guldhedsskolan ändå, so whatever. Sen började livet!

 

Vad pratade jag ens om. Blev väckt 10.30 av porttelefonen och blev vettskrämd. Släppte in en virrig mamma som alltid ska försöka rättfärdiga varför det blev som det blev, även nu, ett och ett halvt år senare. Jag är inte arg längre, så jag önskar att hon kunda släppa det, men hon är besatt av tanken att "bli kompis" med pappa igen, mannen som inte har några känslor förrän fem öl senare. Jag håller mig utanför. Sen gick hon och jag drog mig tillbaka till sängen och fällde några tårar över att göteborg är en håla och jag kommer inte ut snabbt nog. Men det ska hända. Det är inte en hypotes längre, jag och C pratar varje dag nu om hur det ska bli när vi bor ihop. Jag önskar att jag kunda vinna pengar och köpa en lägenhet till oss i village at leesburg. Han skulle må så bra där. Hoppas, hoppas.

Hej vad händer. Jag har passat en katt i två dygn och tjänat ett papp på det för hon är något slags praktexemplar av en maine coon i en överbeskyddande familj. Förstår verkligen inte katter. Hon ville bara slåss och skrämma livet ur mig.

 

Annarsch. Åker till Stockholm nästa vecka och myser på hippa söder :) skoja. Ska på födelsedagsfirande i helgen och måste köpa present (sprit). Brukade alltid vara irriterad på att alla mina vänner fyller år på våren och att man automatiskt blir utfattig då men som tur är har jag ju gjort mig av med hälften av mina vänner!! Hurra!! Nu ska jag bara lägga presentpengar på C. Ursäkta känslobloggen men kan känna att jag ändå vill dela med mig av positiva saker eftersom i verkligheten när det sker möten med mig och vänner så berättar jag nästan bara negativa eller neutrala saker om honom för att det är en bättre konversation, och ingen vill ju egentligen höra om vårt gull. Eller? Har man växt ur bitterheten om *ingen kommer någonsin älska mig så jag hatar alla par* etc. Kan inte avgöra var jag själv står på detta ämne, återkommer.

 

Men iallafall; Han skrev till mig iförrgår och uttryckte irritationen han känner angående hans mammas nya man (som också bor en kontinent bort och inte blivit given visum än), och hur hon reser till honom istället för att lägga pengar på sina egna livsnödvändigheter. (Jag sa inte att det är ju exakt det jag gör, lol.) Han sa "whenever she compares not seeing him for a long while to me not seeing you i just wanna tell her, but mom, we're actually in it for the long run". Jag kan tycka att han är orättvis men bortsåg från det för jag blev så tagen av det, *tönt*. The long run. Har skämts lite och tyckt att jag kanske är pinsam som tar min framtidsdröm med honom så seriöst, men varför skulle jag inte? Pappa har varit stöttande då han hört om våra planer. Det kanske är dags att stå upp för det man innerst inne vill.

 

Men på en vardagligare front har jag blekt och färgat min utväxt, tjoho! Och tappat en nagel. Ok, godnatt.