Hej vad händer. Jag har passat en katt i två dygn och tjänat ett papp på det för hon är något slags praktexemplar av en maine coon i en överbeskyddande familj. Förstår verkligen inte katter. Hon ville bara slåss och skrämma livet ur mig.

 

Annarsch. Åker till Stockholm nästa vecka och myser på hippa söder :) skoja. Ska på födelsedagsfirande i helgen och måste köpa present (sprit). Brukade alltid vara irriterad på att alla mina vänner fyller år på våren och att man automatiskt blir utfattig då men som tur är har jag ju gjort mig av med hälften av mina vänner!! Hurra!! Nu ska jag bara lägga presentpengar på C. Ursäkta känslobloggen men kan känna att jag ändå vill dela med mig av positiva saker eftersom i verkligheten när det sker möten med mig och vänner så berättar jag nästan bara negativa eller neutrala saker om honom för att det är en bättre konversation, och ingen vill ju egentligen höra om vårt gull. Eller? Har man växt ur bitterheten om *ingen kommer någonsin älska mig så jag hatar alla par* etc. Kan inte avgöra var jag själv står på detta ämne, återkommer.

 

Men iallafall; Han skrev till mig iförrgår och uttryckte irritationen han känner angående hans mammas nya man (som också bor en kontinent bort och inte blivit given visum än), och hur hon reser till honom istället för att lägga pengar på sina egna livsnödvändigheter. (Jag sa inte att det är ju exakt det jag gör, lol.) Han sa "whenever she compares not seeing him for a long while to me not seeing you i just wanna tell her, but mom, we're actually in it for the long run". Jag kan tycka att han är orättvis men bortsåg från det för jag blev så tagen av det, *tönt*. The long run. Har skämts lite och tyckt att jag kanske är pinsam som tar min framtidsdröm med honom så seriöst, men varför skulle jag inte? Pappa har varit stöttande då han hört om våra planer. Det kanske är dags att stå upp för det man innerst inne vill.

 

Men på en vardagligare front har jag blekt och färgat min utväxt, tjoho! Och tappat en nagel. Ok, godnatt.