Blommar kreativt men vet att det jag gör inte är konventionellt i en konstmiljö, så lite rädd över konstskola är jag väl ändå. Men att skapande inte infinner sig på schema är ändå det minsta av mina prolem då jag för stunden försöker att inte tänka på att jag måste kunna få ett enkelrum på internatet pga säkerhet iochmed *transperson*, och att jag kommer behöva mejla mina lärare och berätta för dem vilket namn och pronomen de bör använda, och sen bara korsa alla möjliga fingrar för att de ska vara toleranta inför det. Tänk den om bara kunde vara nervös inför att skaffa vänner. Jag förväntar mig mordscenarion.

I vakan efter den största masskjutningen i USAs historia så kan jag inte mer än sörja dem som inte ens kan vara säkra på en plats specifikt utformad för dem, för att fira dem, under en månad då världen runtomkring oss låtsas stötta oss, och vara lättad att min partner fortfarande lever trots att han är trans och gay i ett land utan vapenkontroll.

 

Sluta mörda oss.

och så inatt fick jag nog och berättade allt för honom, om hur dumma tonårsjag ljög om allt för sympati och för att vara intressant, någon som han kunde rädda när dumma tonårshan hade ett savior complex. om hur han var först, och sist. om hur den enda mystiken runt mig är min egen tunghäfta och blyghet. och han sa att han inte kunde ha önskat sig en bättre pojkvän.

ända sen vi blev häxor blev livet härligt mysteriskt igen, man plockas upp av tankar på att saker och ting går att förenkla, och sen sitter man där bland idéer och det går hål på bubblorna en efter en.andra intresen: sekter. alltså när blir man något mer än en idiot som läser tomma teorier på internet och tror att den kommit på något.

 

har slutat dricka och röka och ska börja övningsköra och är livsplanerad med min älskade. vad tror ni att det hände sen?