och så inatt fick jag nog och berättade allt för honom, om hur dumma tonårsjag ljög om allt för sympati och för att vara intressant, någon som han kunde rädda när dumma tonårshan hade ett savior complex. om hur han var först, och sist. om hur den enda mystiken runt mig är min egen tunghäfta och blyghet. och han sa att han inte kunde ha önskat sig en bättre pojkvän.