Så, förtydligande: Vi är ihop. Igen. Som om en vind av allt jag velat ha blåste mig till Stockholm där jag bara behövde sitta and let the blessings wash over me, osv. På alla hjärtans dag (medvetet? vem vet) sammanföll en rad händelser, mest att liquid courage infann sig. De senaste två månaderna har jag berättat för flera gemensamma vänner att jag kanske var förälskad, men hur säger man det till någon man sårade så mycket och som sårade en själv så mycket då. Någon man sedan dess lappat ihop saker med i en lång process av "vad var det som hände egentligen" och långa diskussioner och givmildhet och skam och att äga upp till det man gjorde då. Någon man kommit närmre än man någonsin var. Men jag skrev till honom. Skrev att jag hoppas att det inte är out of line och hoppas att det inte är fel tajming men jag hittar ju aldrig rätt tajming och jag vill bara kunna säga det utan 1000 ursäkter som förord så vill du gå ut med mig. Skrev det och skickade det en eller två timmar senare på en annan bar med två kompisar utan att informera dem om vad jag hade gjort. Höll handen mot jackfickan för att känna när mobilen vibrerar. "I would and I want to". Jag sa att jag har gått fram och tillbaka länge nu men jag vet vad det är. Han sa att han var bara rädd men om det här inte är romans så vet han inte. Och så levde de lyckliga. (Nä, jag la ner telefonen och umgicks som folk. Log hela natten.)

 

Skrev till Julia och berättade. Hon sa att det är ju så det funkar, man får ta det man vill ha.

 

Imorse hade kejsaren, evigt känslokall och svårt för komplimanger eller affektion, lämnat ett meddelande: "Wish you were here." Det är ändå det gulligaste en vän sagt till mig på väldigt, väldigt länge. Ord från honom är far and few, så jag drömde mig tillbaka till när han körde oss tre på motorvägen på väg till en födelsedagsfest med avskilda bostadsområden och plasttallrikar igen.