Är också tagen av att C ska skicka en sen valentines day-present till mig då jag kommer tillbaka från Stockholm. Kärlek är materiell!! Har tänkt att mitt bekräftelsebehov kommer från att inte ha blivit kysst förrän jag var 19 men då får det väl vara så då. Varför skulle man inte få värdesätta gåvor när man varit ful hela barndomen och sen när man fick ett grepp om sig själv runt 15 så spelade det ingen roll för ens roll var redan fastställd. Alltid rolig, aldrig snygg. Men det var väl ingen som var särskilt nöjd med sin image på guldhedsskolan ändå, so whatever. Sen började livet!

 

Vad pratade jag ens om. Blev väckt 10.30 av porttelefonen och blev vettskrämd. Släppte in en virrig mamma som alltid ska försöka rättfärdiga varför det blev som det blev, även nu, ett och ett halvt år senare. Jag är inte arg längre, så jag önskar att hon kunda släppa det, men hon är besatt av tanken att "bli kompis" med pappa igen, mannen som inte har några känslor förrän fem öl senare. Jag håller mig utanför. Sen gick hon och jag drog mig tillbaka till sängen och fällde några tårar över att göteborg är en håla och jag kommer inte ut snabbt nog. Men det ska hända. Det är inte en hypotes längre, jag och C pratar varje dag nu om hur det ska bli när vi bor ihop. Jag önskar att jag kunda vinna pengar och köpa en lägenhet till oss i village at leesburg. Han skulle må så bra där. Hoppas, hoppas.