Man tror att man vet vem man vill att han ska vara; han tar så jävla många olika skepnader genom åren, och han är flera stycken samtidigt. Har man tur så får man till slut uppenbarelsen att han inte är den man hamnar med. Han kanske inte ens finns? Jag hatar folk som hittar sin 'drömkille', han finns inte. Han kanske är perfekt för dig men han är inte den du har drömt om. Jag vill ha (och får) uppmärksamhet och vänlighet men jag drömmer fan om opium och hårt sex. Man ska vara uppriktig, annars kommer man ingenvart.

 

Ja ja. Ni vet när solljus tar sig igenom persienner och landar på folks ryggar? Vill alltid lägga ansiktet mot där. Jag har blivit obotligt romantisk, eller så har jag tvingat mig själv att bli det efter att ha insett att min syn på saker och ting kanske inte är ideell. Eller så har jag gjort fel, och blivit naiv nu? Det är inget fel på romantik. Det är fan mer naivt att tro att ett förhållande behöver sex, humor och lite snälla gester och sedan är det klart. 

 

Åhhhh nu blev jag trött på samhället. Har jag nämnt att min älskade favoritperson som får mig att tro på mänskligheten har försvunnit från den yta av internet där jag en gång kände honom? Borta. Puts väck. Var är du, lo zucchero?